Fick ett brutalt uppvaknande när jag på sömntrötta ben snubblade i stentrappan upp till kontoret. Förunderligt hur mycket som hinner flyga genom hjärnan innan man slår i backen. Jag hann se mig själv klassiskt draperad över trappstegen med ryggsäck och matpåsens innehåll spridda omkring mig och av någon anledning tanken på hur pinsamt detta ter sig inför de två bakomvarande vittnena. Kan ju bara vara tacksam att man inte hade kjol som hamnade kring midjan. Men hur illa man än slår sig är det "-Tack det gick bra, nej ingen fara". Och så pinnar man raskt vidare med ett litet generat flin medan man jämrar sig inombords och inte vågar kontrollera huruvida man nu fått ett hål på byxknät.
Nu klarade sig byxorna och jag slog mig inte halvt fördärvad. Bara stukad stolthet och bultande tumme. Aj.

Vår telefoni hemma fungerar igen förresten. Så nu har vi kontakt med omvärlden igen.