Lite onsdagsfrukost för Gulingen medan en annan trött guling står och vaggar i tregradigt morgonmörker. Har känt mig omotiverad på sistone och kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Tror jag behöver isolera mig, tillbringa tid någonstans med bara mig och mina egon. Konstigt det där hur man kan känna missnöje när man egentligen inte har något alls att klaga på. Men kanske lite typiskt också för bortskämda i-landsungar som jag där mycket vill ha mer. Man vill vara mammaledig, man vill inte vara mammaledig, man vill leva singelliv, man är så glad att man har hittat honom, man önskar man vågade lämna svenssonlivet och sälja allt för att hyra ut solstolar i Thailand, man vill inte byta tryggheten i åtta till fem för allt i världen.
Men så kommer jag till jobbet, sitter en extra sekund i tystnaden efter combatmusikens dunkande och betraktar en annan bil som parkerar intill (Volvo såklart). Kliver ur, går upp för trappan och vänder blicken ut över parkeringen och ser hur den snabbt fylls på av fler ankommande bilar (98 procent Volvos). Människor som kommer med sina väskor och lunchpåsar ännu en morgon på ännu en dag i ännu en vecka. Och där många kanske skulle finna det deprimerande att se sig själva som en ynklig liten kugge i det stora anonyma samhällsmaskineriet, känner jag istället en form av tröst och glädje. Man kan önska sig ett anspråkslöst liv utan förpliktelser långt-bort-i-stan men det är trygghet, rutiner och att vara just denna kugge som jag behöver och mår bra av. Sedan kan man tillåta sig att önska, drömma och tröttna lite emellanåt, det är nog bara sunt.

Fick denna av Hannah då hon tyckte den passade mig. Först höll jag med, men när jag nu tänker efter vete tusan om de vänner jag har faktiskt uppfattar mig som utåtriktad. Jag tillhör ju inte direkt de sociala högdjuren när vi träffas. Men å andra sidan beror det nog väldans på. Min asociala allierade och bästa vän uppe i norr konstaterade nästan förnärmat att jag minsann ju var jättesocial där vid något tillfälle. Minns inte var eller hur, men av typen tomma käcka fraser i kassakön på Ica. Jag fick tänka till lite där och insåg att jag inte har några större problem att ta initiativ och prata med totala främlingar, men relativt ointresserad vid sociala sammankomster där det kort sagt "förväntas" av mig. Efter lite enklare tankearbete kan jag inte komma fram till annat än att det har att göra med förpliktelse. Ytligt prat med damen vid fruktdisken förpliktigar inte, vi ses aldrig mer. Men skulle så denna dam av någon anledning visa intresse av att bygga några vänskapsbroar drar jag snabbt öronen åt mig. Det erfor jag ju snabbt där i somras.
Så det mer korrekta vore kanske att byta plats på de två första?

Jag har ju inte många vänner om man definierar vänner i detta fall som sådana man ringer och träffar regelbundet. Sådana som kan hälsa på rent spontant utan att störa och vise versa. Till den kategorin vänner har jag ungefär noll. Och det är så skönt! Jag är ju så nöjd med min Oo utan att för den delen vilja hänga upp hela min tillvaro kring honom (bara nästan). Bara en sådan sak att han låg och grejade med mitt hår över en timme igår. Behöver man någon annan då? Vi brukar skämtsamt prata om mina "bubblor" liknande Diablos två behållare med "life" och "mana".

(Min Oo-bubbla!)

Min Oo-bubbla sjunker snabbt och behöver ständig påfyllning, medan min sociala bubbla sjunker ungefär lika snabbt som sirap vid absoluta nollpunkten. Inte proportioneligt för fem öre när den fylls på lika fort som företagspamparnas bankkonton.
Sedan är den som sagt synnerligen selektiv. Vem har sagt att jag är en enkel person?

(Min sociala bubbla, passande nog med en fuling intill!)


Ikväll ska jag leta mig ner till Nya varvet och köra lite lättsamt mördande combat med ett gäng konfererande företagare. Jag hade ju missuppfattat uppdraget att det var själva personalen som ville komma i form. Nu utgör jag det sista hindret efter timmar av power point presentationer innan trerätters med fri sprit på företagets bekostnad. Inga fördomar alls. Moahahahahaha!