Fia svansar omkring - som vanligt. Det blev ett avsteg från kvällsrutinerna vilket medförde att Lilltjejen somnat först nu. Direkt efter jobbet åkte jag nämligen till Andreas och Elin där också Oo och nämnda tjej fanns. Vi bjöds på middag innan Oo och Andreas skulle vidare för att se på fotboll med Tomas i Mölndal. Klockan hade passerat hennes nu invanda läggtid med råge när vi lämnade Tynnered, så hon somnade förstås på vägen. Och så var det liksom så där messed up när vi kom hem och skulle få till nattningen. Visst, det var inte så illa, fick bara finnas där ett tag som alltid känns som en halv evighet.

När man sitter där i dunklet blir det goda möjligheter för reflektioner och tankar. Jag kom osökt in på min mammaroll och hur jag nu egentligen ställer mig till den. För en utomstående som följt min brokiga resa till mamma är det kanske en naturlig fråga att undra hur det egentligen känns nu? Om inte annat så undrar jag själv. 
Problemet är bara att hur jag än försöker förklara och uttrycka mig så kommer det att låta fel. För det jag absolut inte vill är att Lilltjejen ska tro sig vara oönskad eller ångrad. Det går liksom inte att ångra något så fint!
Jag antar, hoppas kanske på ett plan att det där med "typiska" mammakänslor är synnerligen olika, ungefär som vi alla är olika personligheter med lika olika sätt att uttrycka oss och våra känslor på.
"Livet är att ha barn!" "Mitt liv var ju ingenting innan jag blev mamma!" och liknande uttryck får mig bara att undra vad det var för synnerligen eländigt liv de hade pre-barn? Och klyschan "Älskar dig så det gör ont" - öh va? Kan väl visserligen hålla med om att kärleken kan göra ont, om den är obesvarad, eller sviken, eller utnyttjad, misshandlad och missbrukad. Men jag kan inte påstå att det gör särskilt ont att tänka på Lilltjejen. Jag tycker hon är världens finaste. Världens snällaste och sötaste unge som inte kunnat göra min omställning lättare då hon inte alls uppfyllt alla mina föreställningar och skräckscenarior. Men jag fattar faktiskt inte riktigt vad alla de där mammorna talar om när de lycksaliga hävdar att barnet är det bästa som någonsin hänt dom. Än en gång - de kan inte ha haft mycket roligt innan? Men skit i dom, uppenbarligen är det ju jag som saknar något då jag likt hunden lutar huvudet på sned och undrar vad fanken de försöker säga.

Om jag inte kan stämma in i denna barnhyllningskör, är jag en sämre mamma då? Innebär det att jag inte älskar mitt barn? Handlar det bara om min barnsliga trots att vilja tvärtemot bara för att? Vad betyder det egentligen att man älskar? Att man är villig att offra liv och lem för den andre, i detta fall barnet? Att man yrar vitt och brett om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det är att vara mamma? Att man månar om dess väl och ve och enbart vill dess bästa? Att man saknar barnet så fort man skiljs åt? Varför måste det oreras så om föräldraskapets alla underbara ting? Är jag den enda mamman som skulle tycka det kändes rent ut sagt konstigt att säga "jag älskar dig" till mitt barn? Ungefär lika konstigt och bakvänt som när jag försökte säga det till min mamma. Att säga det till min Oo känns naturligt, rätt och riktigt, men till mitt eget barn känns det faktiskt just det - konstigt. Vad betyder det? Ska man ens bry sig om att försöka analysera det? Betyder Lilltjejen mindre för mig bara för att jag inte känner mig bekväm att just uttala de orden?
Ska jag vara helt ärlig känns orden faktiskt lite konstiga när jag säger dom till Oo också. Föredrar sättet vi oftast säger istället - Love you. Känns av någon anledning mycket lättare på engelska än på svenska. Är det själva ordet "älska" som jag stör mig på? Ungefär som ordet "förlåt" som jag också finner obekvämt i min mun. Hur mycket jag än menar det så klingar det falskt när jag uttalar dom. Är det för att orden tappat sin betydelse för mig? Eller för att de helt enkelt aldrig användes i min familj så de aldrig ens fått någon betydelse? Varför faller då love you lättare än älskar dig? Varför tycker jag det låter töntigt att säga att jag älskar dig? Jag menar det ju med hela mitt hjärta (oj, klyscha och töntig sådan!). Eller skulle någon hävda att jag inte menar det när jag inte kan säga det på "rätt sätt"? Varför ens analysera över huvud taget? Jag kan inte identifiera mig med alla dessa saliga mammor, fine. Om det sedan är något att oroa sig för eller bara acceptera är en annan femma.