Dagens skrivpuff:
Strålkastarna skar genom mörkret och snöyran bildade en svårgenomtänglig mur av oändligt vitt. Mödosamt arbetade sig framhjulsdriften genom decimeterhöga drivor, bildade ett signifikant mönster av parallella diken bakom sig. Johnny kämpade för att urskilja den fina gränsen där väg övergick till dike och hoppades innerligt att han inte skulle köra fast ännu en gång. Förra helgen hade det varit likadant med ihärdigt snöfall hela helgen som resulterat i ett snöpligt anrop på radion och neslig hjälp av kollegorna. Detta var totalt meningslöst! Vem skulle komma på att bryta sig in i en fabrikslokal i detta väder? Det var ju inte så att det var svårt att se eventuella spår i den snötäckta marken, som framför honom låg jämn och tjock. Han unnade sig att andas ut något när den stora mörka bygganden mer anades som ett djupare mörker i natten och billyktornas sken föll på den välbekanta grinden. Han drog upp dragkedjan i halsen och drog omedvetet upp axlarna mot kylan när han öppnade bildörren och klev ut. Snabbt klev han fram mot grinden, tacksam för kängornas höga skaft och drog streckkoden intill det stora hänglåset för att markera sin ankomst. Låset bjöd inte på några större problem, då var det värre när årstiden var sådan att regn och kyla förvandlade det till en kompakt isklump. En natt hade han fått använda sin stora tunga ficklampa för att befria det från centimetertjock is och nå nyckelhålet.
Ljudlöst lät den stora grinden sig öppnas och han körde in på området och parkerade så nära ingången som möjligt. Ett skarpt elektronisk pip ljöd i tystnaden när han klev in genom dörren och vände sig snabbt mot displayen för att slå av larmet. Med ficklampan i handen stampade han av sig den värsta snön och öppnade uniformen i halsen igen. Det var en av nackdelarna med detta jobb denna årstid, att vara påpälsad för ronder på utsidan för att sedan svettas halvt ihjäl vid långa turer som denna inomhus. Han hade kommit in i en lång smal korridor och vek av in till vänster, lät ficklampans sken svepa över de tomma stolarna, långa borden och grådaskiga väggar med massproducerade affischer föreställande blomsterängar och soliga stränder. De hade hängt där i alla år han jobbat och bidrog nu snarare till den nedgångna tråkiga atmosfären än livade upp vilket antagligen varit deras syfte en gång i tiden. Den omisskännliga lukten av grova arbetskläder och metall låg i luften. Johnny gick raskt genom lokalen, lät ficklampan svepa över kokplattors vred och kaffebryggares strömbrytare. I andra änden passerade han en annan dörr och den stora fabrikslokalens mörker öppnade sig framför honom. I bältet ljöd den vassa signalen som påvisade ett anrop och diskussionen gällande ett inbrottslarm som utlösts inne i staden. Medan han lyssnade på hur kollegorna fördelade sig mellan detta nya larm och det som gått tidigare gick han sin väl invanda runda mellan nödutgångar och driftslarmspaneler. De plötsliga pysanden genom ventiler eller vibrerande kompressorer han passerade hade han för länge sedan vant sig vid.

Han svettades när han var tillbaka vid matsalens dörr som han passerade för att gå in i det första omklädningsrummet. De skeva och skavda plåtskåpen stod uppställda på rad, några öppna för att avslöja en blå arbetsoverall eller tunga stålskodda skor. Ett snabbt svep in till duscharna bekräftade det han redan visste, ingen vattenläcka och han vände kosan mot det andra omklädningsrummet. Nu skulle det rent av bli skönt att komma ut i snöstormen!
Det andra omklädningsrummet var mindre och en svag kvardröjande doft av parfym, eller var det kanske hårsprej mötte honom i dörren. Fruntimren sprejade på sig så mycket, för mycket enligt hans mening och sände som så många gånger tidigare en tacksam tanke åt sin fru som var mycket sparsam med den där så kallade väldoften. Han uppfattade det omisskännliga ljudet av en dusch där inifrån mörkret och ljuskäglans cirkel föll på en kvarglömd borste på en gulnad plastpall under spegeln. Han slängde snabbt en blick in mellan skåpens rader på sin väg till duschutrymmet. I den tredje gången låg en väska på bänken nedanför ett öppet skåp, och på golvet nedanför ett par vanliga skor, stövlar var det visst. Det var så ovanligt med kvarglömda saker i detta omklädningsrum att han faktiskt hejdade sig och lät ficklampan falla tillbaka och lysa upp den ordentligt. Efter några steg in i gången kunde kan konstatera att det var en vanlig sådan där sportbag av något känt märke. Den var öppen och avslöjade ett par jeans och något rött som antagligen var en tröja. Stövlarna var sådana där typiska damvarianter med nåt tjockare foder och underligt mönster på sidorna. Dottern hade tjatat om liknande till jul. Inne i det öppna skåpet hängde en blå overall och han skymtade företagets namn på ryggen.
Insikten slog ned i honom och en kall svettdroppe rann längs ryggen. Han blev alldeles torr i munnen och snodde runt, gick tillbaka ut ur gången. Den strilande ljudet av duschen lät plötsligt som ett dånande vattenfall och ficklampans stråle lyste upp tunna sjok av vattenånga framför honom. Han stannade vid den sista skåpradens kortsida, drabbades av plötslig feghet. Men så klev han runt hörnet, lät ljuset vandra från den slitna brungrå plastmattan till vitt klinker som blänkte av fukt.

To be continued som man säger...