Hade precis parkerat utanför vårt stora kontorskomplex när jag fick meddelandet att Thore dött. Jag hade underrättats att han inte mådde bra, låg på intensiven men trodde liksom att han skulle bli bra igen, att det var en tillfällig grej. För mig har han alltid, ända sedan barnsben då jag och Jenny lekte på deras vedförråds tak och hoppade "fallskärm" från deras altan varit ganska diskret. Han var inte någon bullrande personlighet som krävde eller tog mycket plats, men han var alltid där. Har liksom alltid funnits med sitt korta skratt och alltid så vänliga ögon där bakom glasögonen.
Jag kan inte påstå att jag hade någon speciell kontakt med honom annat än att han var just min bästa barndomsväns pappa. Därför blir jag nästan förvånad över den starka sorg jag känner inför vetskapen att han nu faktiskt inte finns kvar längre. Jag antar att han trots sin diskreta roll i min tillvaro ändå utgjort en del av den trygghet och stabilitet jag alltid känt hos Jennys familj till skillnad mot min egen.
En del barn som förlorar sina föräldrar talar om en trygghet som försvinner, den där ensamheten att de som alltid funnits plötsligt inte gör det längre. Jag har aldrig riktigt förstått det då mina förutsättningar var annorlunda, men nu kan jag föreställa mig, ändock en försvinnande liten del av den saknad Jenny och hennes syster måste uppleva. Och Catrine, att förlora den man delat nästan hela livet med! Nej, mitt hjärta blöder för er alla!

Thore, vila i frid.
/Linda