Barnfritt Över Natten För Första Gången! Glad morsa, skeptisk Lilltjej innan hon stoppas in i Sabbis för leverans till Mölndal där farmor och farfar väntade. Med så mycket grejer vi hade med hade man kunnat tro att hon skulle flytta dit för gott.
Efter jag pulat i henne lite lunch lämnade vi så vår avkomma i ömma händer och styrde kosan mot Frölunda torg och Droppens blodgivning. Mycket trevligt tappställe där vi som tack för nålsticken kanske värvade två nya geocachare. Mitt blodvärde låg på finfina 134 vilket kändes bra, nästan lika bra som det faktum att jag nu är tillbaka som blodgivare efter graviditeten!

Därefter åkte vi ut till Lilla Varholmen varifrån vi rullade på bilfärjan ut till Björkö.


(Svanhild gav oss lift!)


Man kan ju inte säga annat än att vi hade makalös tur med vädret! Kunde inte bli mycket vackrare höst/vinterdag!

(Vi lämnar fastlandet bakom oss)


Knappt hade vi rullat iland på ön förrän vi loggade första cachen! Sju på ön och fyra i Torslanda hann vi med innan mörkret och middagen i stan. Blev en mysig promenad på den vackra ön där vi passerade precis när några hummerfiskare kom tillbaka. Ganska mager fångst dock i form av en enkload stackare.


(Glada ungdomar på ön vilkas glada leenden jag tyvärr kände mig tvungen att pixla bort)




(Öckerö i bakgrunden)

Väldigt vackert och tanken på att bo där ute känns inte alls oangenäm, bilfärjan till trots. Rofyllt och idylliskt, i varje fall nu när sommaren passerat.

Tillbaka inne i stan slog vi oss ner i den relativt lilla restaurangen Bliss i närheten av Lilla Torget. Då var vi duktigt hungriga! Så hungriga att jag glömde dokumentera den goda förrätten i form av italiensinspirerat smått och gott vi delade på. Oxfilén med murkelsås och risotto tyckte vi båda lät intressant och gjorde oss inte besvikna. T-Rexen Oo slukade sin på tre sekunder och ägnade resterande kvart åt att glo på min med fuktig blick.

Efterrätten var självskriven, men gick synnerligen trögt på slutet - så mätt var jag! Och så det där med vinbären. Vem äter färska vinbär? Gelé eller saftform om det nu ska vara.

Vi var lite för tunnklädda för promenad genom stan till Bargakungen, vi försökte faktiskt men vände. Tintin var helt ok, imponerande animering men något förvirrande att höra Dupontarna kallas Thompson och Milou för Snowy. Undrar vem som bestämmer och dessutom kommer på namnen karaktärerna ska ha på de respektive språk de översätts till? Hur kommer man på Milou?
När vi lämnade biografen kände vi pressen att som fridsläppta småbarnsföräldrar för första gången gå ut och göra stan. Men istället gäspade vi ikapp och sitter nu här vid köksbordet. Vi är ivarje fall lite stolta över att inte ha ägnat särskilt många ord eller tankar åt Lilltjejen där över tvåhundrakronorsköttet och vaniljpuddingen. Det var egentligen bara på vägen hem som vi insåg hur konstigt det kändes att komma hem och faktiskt inte ha henne där, och så blev det lite sentimentalt föräldratrams om vår avkommas förträfflighet och outstanding söthet. Jag hoppas bara innerligt att sötheten varit supersnäll hela kvällen och somnat duktigt utan problem. När jag kör min specialcombat med Sussi imorgon åker Oo och hämtar hem henne. Men innan dess kanske vi hinner med en liten cachingsväng till!


God natt!