Lilltjejen har ett antal gånger vaknat vid fyratiden på morgonen. Dock somnat om ganska lätt, men denna morgon tog det drygt två timmar. Sedan var det bara att kliva upp och göra sig klar för jobbet. Förhoppningsvis sov/sover hon en god stund till så Oo själv kan sova ikapp. Han har dock lättare att somna om, och kan till och med somna när hon smågnäller vilket jag finner synnerligen orättvist, eller lyckosamt beroende på vilket humör och läge jag befinner mig i.
Bygget mitt emot Lärjedalens golfbana fortgår. Det är ett gigantiskt bygge som i slutänden ska bli ett nytt Rättspsyk med 96 vårdplatser. Hela sexton hektar och 700 miljoner mot den första uppskattade kostnaden på 500 miljoner. Vilka summor.
Men jag finner alltid ett nöja i att köra förbi byggnadsplatsen och förundras över logistiken och hur allting ändå fungerar. Det är en jättearbetsplats som myllrar av människor i hjälmar som mäter, gräver, gjuter, trycker och vad en byggjobbare nu gör. Liksom omläggningen av vägnätet vid Marieholm där byggnationen måste fungera samtidigt som trafiken ska kunna flyta. Det är så coolt att det fungerar, hur det fungerar!
Jag antar att min kanske svårbegripliga förundran härrör ur min ständiga fashination av samhällspulsen som så tydligt exemplifieras i morgonens och eftermiddagens rusningstrafik. En del kanske finner det tragiskt, detta åtta-till-fem tragglande till synes meningslösa upprepande dag efter dag. Och visst, även jag kan en dålig dag önska bryta mönstret och komma bort, önska mig till ett jobb som... delfintränare i Florida! Men alla jobba har väl sina baksidor och jag finner en form av lugn, en trygghet i att sitta som en del av dessa bilköer i början och slutet av dagen. Jag är måhända en väldigt liten kugge, men ändock en kugge i det stora samhällsmaskineriet.

Den bokstavligt talade baksidan med mitt nuvarande jobb är min bråkande svanskota. Hittade denna sittkudde på Rehab shopen. 615 spänn! Har inte köpt den dock. Har jag tur kanske den kan gå under Friskvårdsbidraget. Men se så fint min svanskota skulle vila där i luften!


(Varsågod och sitt!)

Oo tog ett bad igår. Han brukar rigga upp sin laptop intill, men denna gång fann jag honom leka med sin iFån istället. En del av mig hoppades nästan att han skulle tappa den bara för att få frambringa ett riktigt elakt skratt. Men det var bara en liten yttepyttedel av mig. Jag är ju snällheten själv personifierad.
Jobbet igår var en lugn historia med rätt tråkigt väder dock. Nästa söndag är det visst match mot Djurgården där jag anmält mitt jobbintresse. Alla slantar är välbehövliga nu som sagt! Har ännu en combatteamning på gång i Kållered, en "Summer edition" som vi också haft förut, då med Johan och Anna.
Insåg imorse tror jag där jag låg och grejade med lilltjejen, att jag verkligen är på alla mina jobb nu. Tar på mig instruktörsvikariat och vaktjobb vad jag kommer åt. Minns när jag de första gångerna åkte och tränade och vilket fruktansvärt dåligt samvete jag hade. Nu har jag inga skrupler. Nästan i varje fall. Resonerar mera att Oo ju haft sin innebandy två dagar i veckan, fotbollsträning två dagar i veckan och andra aktiviteter så gott som hela tiden, så varför i hela friden ska jag ha dåligt samvete när jag nu börjar jobba två eller tre gånger i veckan på några timmar? Nu ska det bara pusslas ihop så det inte krockar med Oos aktiviteter. Den tråkiga baksidan är dock att vi får ännu mindre tid tillsammans alla tre, men just nu känner jag att pengabehovet motiverar extrajobb och att det sedan är kul att göra dessa jobb är ren bonus. Men man kanske ska se det tvärtom. Jag tycker det är kul och givande att jobba - och lönen är ren bonus, för att inte tala om att instruktörsjobbet ger välbehövliga endorfiner och en chans att komma i byxorna. Men samtidigt kan man inte blunda för det faktum att hur roligt det än är, att skulle jag inte få betalt så skulle jag inte göra det.