Det blev en härlig kväll med sol, värme och en massa glada fotbollsmänniskor. Blev senare än planerat för att vänta på parkering och sedan GAIS-klacken som tågade förbi. Men väl på plats kändes det nästan som jag aldrig varit borta. Tyvärr finns alltid några få som förstör men stämningen återfann sig snabbt.

(Bild från gp.se)

Lite fashinerande att betrakta denna yngre generation supportrar som jag fick chansen att göra igår. Uttrycket att "barn gör som vi gör och inte som vi säger" var väldigt påtagligt. Hur motiverar man för barn att det inte är ok att skandera "Ni kan dra åt h-e-l-v-e-t-e", "Alla hatar GAIS i Göteborg" eller visar fingret när en hel läktare med vuxna människor gör just det? Eller är det ok in the name of fotboll? Ett fåtal GAIS:are satt bland alla blåvita och fick motta både gliringar och fåtal småskräp kastade mot sig när de knödde sig till och från sina platser. Är det något som hör till, som man får räkna med? Själv tycker jag bara det är tråkigt.
Men det var en mäktig känsla och så roligt att se glädjen när den unga lilla klacken ropar "Bästa klacken är ni klara?" (Tror det är så de ropar), och får responsen "Jajjamänsan fattas bara!" så det dånar över arenan. Och det var god stämning där de flesta faktiskt kollade på matchen. Resten betraktade istället huvudklacken, tjötade med kompisarna eller frossade i snask och flamsade med kompisarna. Kanske helt enkelt var som barn och ungdomar är :o)

När klockan passerat halv tio åkte jag hemåt med värkande fötter efter en intensiv första arbetsdag. Kändes lite varmt i hjärtat att komma hem och mötas av Oo och lilltjejen i hallen, en lilltjej som log och sprattlade glatt varje gång jag såg på henne. Oo log också men ganska matt och somnade tre sekunder efter vi lagt oss. Lite konstig känsla att bara få träffa henne en timme ungefär inklusive amning och nattning, och denna morgon bara amning där hon somnade om igen. Men bara konstig, inte jobbig eller känslomässigt besvärlig i form av dåligt samvete eller separationsångest. Konstig antagligen av ren ovana vid all denna vuxentid. Imorgon är det bara hon och jag igen. Ja, detta upplägg kan nog bli bra!