Har totalt glömt kameran idag så det får bli en från november 2009 då vi var i Barcelona. Sitter med trötta lemmar efter ett combatpass i Kållered. Fick ju vikariera denna vecka också, kuul! Och nästa vecka blir det i Partille. Kändes lite jobbigare denna gång, kanske för att jag ätit så kasst under dagen.
Lilltjejen fick magont inatt (säkert de där himla kakorna som Oo drog hem!) så det blev en timmes vaggande högt och lågt innan hon helt plötsligt var nöjd och pangsomnade. Sedan hade jag svårt att somna om men fick som tur var sova in under morgonen. Oo loggade en FTF på vägen till jobbet så jag hade inget speciellt inbokat för dagen.

Fick för mig att dra till Gråbos öppna förskola, så kallat "Växthuset" där de hade träff för 0-1-åringar! Inser att det i varje fall mitt fall handlar om en kombination - tidsfördriv för mig och stimulerande integration för Ronja. För oj vad fashinerad hon var av de andra småttingarna! Fick ju två timmar att gå där rätt smidigt innan hon blev för trött och hungrig och slocknade i babyskyddet. Tycker det är otroligt att det finns så mycket som erbjuds för de minsta, inte bara i Gråbo två gånger i veckan, utan även i Olofstorp och Gunnilse.

Har börjat gosa mer med lilltjejen. Lite försiktigt, nästan blygt lägger jag kinden intill hennes, nosar lite i hennes hår och pussar nämnda kind. Känner mig nästan lite fånig, och det är en underlig känsla men absolut inte oangenäm. Psykolog ett och två har nog inte varit så fel ute när de ska ha mig till att träna på att visa mina känslor. Det känns inte självklart eller naturligt, men nu kommer det så smått av sig självt i varje fall! Jag vill ju inte att jag och lilltjejen ska får en sådan relation som jag och min mamma hade, dvs stel och formell där man kramades för att det förväntades och inte för att man ville. Nu börjar jag ju gosa med min lilltjej för att jag själv vill och för att det känns bra, inte frampressat av egna och andras förväntningar. Har dock lite svårt att se mig göra det inför andra - ännu. Är inte det ganska konstigt, vad kan det bero på egentligen?

Lilltjejen var näst yngst i gruppen idag. En annan liten tjej var bara två och en halv månad och så liten hon var! Med lite sorg i hjärtat känns det som jag "tappat" mycket tid i början på det känslomässiga planet, men det är ju inte mycket att göra åt. Hon är bara fyra månader ändå och jag är ju på väg åt rätt håll, medan det för många andra tar mycket längre tid. Och som jag redan påpekat flera gånger så hade det tagit längre tid om lilltjejen inte varit så lättsam att ta hand om. Det är inte svårt att känna vilja att beskydda och ömhet för något så fint som min lilltjej. För när man nu varit och träffat andra bebisar är det ju bara att konstatera: Vår ÄR finast! Höhöhö!

(Purfärsk liten blandis!)