Laddad i alla bemärkelser - tror jag. Lilltjejen vaknade inte vid sextiden som hon gjort många gånger på sistone så det blev att pumpa innan jag lämnade dom i morse. Insåg ungefär halvvägs att lilltjejen för första gången nu ska vakna utan mig! Dessutom att jag ska vara borta h-e-l-a dagen ända till sent ikväll! Antar att det är rätt normala tankar och oro kring hur det ska gå för både henne och Oo. Hur ska de klara sig utan mig!? Är ganska nöjd att jag ännu inte ringt eller messat bara för att kolla hur det går.
Men jag är taggad inför att jobba igen! Två heldagar i veckan, med stenhård början i och med vaktjobbet direkt efter det ordinarie.

Trots att jag är tillbaka mindre än fem månader sedan jag gick på föräldraledigheten hade jag glömt rusningstrafiken och vardagspulsen. Liksom till mina forna första skoldagar infann sig en viss nervositet inför första dagen och dessutom en ovan stress inför trafiken. Jag brukade ju tycka om att ligga i denna ström av bilar och vad den representerade. Kontinuitet, trygghet, en känsla av meningsfullhet och plats i samhället. Undrar hur jag kommer att reagera när det är dags för första vaktjobbet på slutsålt Gamla Ullevi?

Det har bara gått några timmar sedan jag åkte och jag undrar varför Oo inte hört av sig om hur det går. Hönsmamma eller? Vill man egentligen veta hur det går? Jo, om det går bra. För om det inte gör det kan man ju ändå inte göra något åt det annat än gräma sig och oroa sig ännu mera. Man får ju anta att även lilltjejen behöver vänja sig vid att det nu bara är pappa som gäller för hela slanten. Fast det är väl bara mammaegot som får sig en törn om hon inte har några som helst problem med den nya ordningen. Skulle inte förvåna mig, den lilla överlöperskan! :o)