Fru P bekräftade att det är ok att sörja det liv man hade innan man plötsligt fick ansvar för ett nytt litet liv. Får bekräftat av andra i min omgivning av deras svårigheter att vänja sig och finna balansen när de kommit tillbaka till sina arbeten och tillika mer och mer av sitt gamla liv. Jag dippade där i söndags igen, hamnade i det gråtmilda stadium jag bara upplevt under graviditeten. Några timmar på ett iskallt Gamla Ullevi och en dos av mitt gamla verksamma jag var precis det som behövdes för att komma ur mitt självömkande tillstånd och sedan var det måndag och jag fick ytterligare två dagar att finna balansen igen.
Skyndade hem igår för att möta upp Oo med lilltjejen på Bergumsvallen där han ska träna flicklaget. Tar över vår sovande tös som får åka hem igen. Där hemma är det tydligt att Oo varit i grejartagen och bara en sådan sak som att kaktusen nu är delad och omplanterad gör mig alldeles glad. Försöker jag mig på att analysera mina känslor är det kanske en form av lättnad för att Oo och lilltjejen klarar sig alldeles utmärkt utan mig, att jag inte behöver ha något dåligt samvete för mitt val att återgå till alla mina arbeten så tidigt. Att mina egokänslor att trivas så bra i gymmet, framför datorskärmen och på en regnig fotbollsarena bara har positivt med sig i form av en gladare mamma och starkare band mellan far och dotter. När det nu gått snart tre veckor sedan jag började jobba igen känner jag att jag har lättare att släppa kontrollen och framför allt det dåliga samvetet.
Undrar dock lite nedslående om min återgång till mitt gamla liv har minskat toleransnivån inför min mammaroll, just för att jag deppat ihop när helgen kommit och jag haft mycket tid som just mamma. När jag var hemma heltid var det bara det som existerade, där all min fokus och hela min inställning var. Nu när jag så får smaka min gamla tillvaro igen är det som mitt mammatålamod minskat, framför allt när Oo finns tillgänglig för att ta över. Men knappa tre veckor kanske är för lite för att dra några stora slutsatser eller grunda några djupare analyser på. Det kanske bara handlar om en naturlig omställning liksom den första där man skulle finna sig till rätta hemma full tid. 
Känner dock ingen bitterhet eller annat mot lilltjejen trots att hon ju onekligen är orsaken. Ändå är hon ju inte det, hon är ju mer oskyldig än jag är skyldig till att det snöar på vintern! Detta handlar om mig och mig enbart, och det är väl den stora lyckliga stjärnan att jag känner så, att mina känslor är vända mot mig själv och ingen annan.