Rörde till det bara lite igår, men deltagarna verkade nöjda i alla fall. Svettiga om inte annat och det är alltid något. Kändes gott att få köra igenom hela själv men phu vad jobbigt! Kondisen är ju inte riktigt som den ska om man säger så!
En tjej frågade efteråt var jag körde mina klasser då hon skulle söka sig dit istället, hon hade varit med när jag vikarierade en annan gång och gillat min stil! Som deltagare hittar man ju ofta "sin" instruktör då vi alla har olika sätt, och jag blir alltid lika glad att få höra de som gillar min! De som inte gör det är snälla nog att inte låta mig höra det i alla fall. Fast å andra sidan kan ju kritik vara bra så länge den är konstruktiv. Det är ju svårt att tillgodose allas tycke och smak och då är det ju bra att Sportlife har så många anläggningar att man kan välja och vraka bland pass och därmed instruktörer.
Nu gäller det för mig att upprätthålla koreografin tills min fasta klass kör igång där i mitten av juli, i varje fall jag glömmer ju så himla fort!

(-Men hallå där!)

Notera den ostyriga luggen...

Jag har fortfarande inte vågat äta jordgubbar trots att de frestat mig svårt! Jordgubbssylt verkar ju gå bra men det kanske är skillnad när det är färska? Imorgon midsommar kommer det att bjudas och jag vet inte om jag vågar! Vi planerar att stanna över natten och hur kul skulle det vara med en skriknatt nere i torpet?

Hör nya ljud på utsidan och höjer blicken över skärmen. Ett rådjur - på altanen! Det spankulerar förbi mot ytterdörren, och Fia som sitter på dess insida märker att något stort är på andra sidan och tassar hukande in i huset. Full av iver (igen) hämtar jag äpplen och smyger ut genom skjutdörren. Det vackra djuret kikar upp över verandakanten med underkäken flitigt arbetande. Tror den nallar från vårt lilla päronträd - ajabaja! Vad tror jag egentligen att jag kan göra? Kasta äpplena efter den? Vi tittar lite på varandra innan den skuttar iväg mor skogen. Jag lägger äpplena i lövkorgen vid verandakanten, kanske fåglarna inte är lika benägna att ge sig på dom där. Okej, det kanske inte är så kul att få sina fruktträd eller (de som nu har) omsorgsfullt arbetade trädgårdar förstörda, men de är ju så fina! Oemotståndliga juh! Och att bo där de kommer strövande boktavligt talat runt knuten är fantastiskt! Det är ju vi som inkräktar på deras habitat, då får man ödmjukt acceptera det de kan ställa till. Önskar så att vi kunde få igelkottar hit också men de för visst en tynande tillvaro.
Nu frukost!