Det har varit ett idogt uppvaknande inatt så efter Oo åkt till jobbet gav jag upp och placerade henne i vagnen, satte mig här och rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Då somnade hon minsann. Trött som en gnu men klagan fastnar i halsen när jag läser om Denises bakslag. Fick igår höra om ett annat bakslag - ännu ett för en kär vän som tillsammans med morgonens läsning för mina tankar på livets motgångar och hur obarmhärtigt och enligt mig orättvist de kan slå. Hjälplösheten och oförmågan att ge stöd och råd är frustrerande. Man kan inte få smärtan att försvinna eller källan till problemet att upphöra. 
Får inte till orden som jag vill, så ger upp och försöker sova lite jag med när jag nu har chansen.