Ett stycke nybadad avkomma slumrar i vagnen så jag äntligen kan passa på att skriva lite. Gårdagen var helt hysterisk, hann inte gå på muggen och än mindre pumpa under dagen. Allt eftersom eftermiddagens kurser fortgick blev jag allt mer orolig för att tuttarna skulle explodera! Det gjorde svinont att bara nudda vid dom, ja alla morsor som haft mjölkstinna sådana fattar ju hur illa det kan kännas. Då hon sov så gott på morgonen pumpade jag bara innan jag åkte men fick inte ut särskilt mycket. Panikstressade in på närmaste toalett så fort kursen var över och sprutade ut mer än min medhavda flaska kunde rymma. Aptitligt. Men gudomlig lättnad!
Visst är det kul att ha mycket att göra, men frustrerande när man inte hinner det man skulle behöva. Fick slösa bort en massa tid på att strula med tidrapporteringen vilket genererade ett lätt irriterat mail till min arbetsgivare. En timme bortkastad som jag så innerligt behövde till att förbereda inför nästa veckas kurser. Jag kan ju inte jobba hemmavid eftersom jag behöver tillgång till systemet. Nu får det bli som det blir direkt på måndagsmorgonen när kursdeltagarna kommer. 

Somnade till något på tv:n som handlade om plastikkirurgi. De rekonstruktiva dokumentärerna tycker jag är fashinerande och visar exempel på gott och välmotiverat syfte. Gomspalter hos barn, svåra brännskador, skärskador efter olyckor och missbildningar. De mer såpaliknande "dokumentärer" som tyvärr är mer frekventa, där en stackars överviktig har tröttnat på att jojobanta och lägger sig under kniven istället tilltalar en på ett mer roat resignerat sätt över människans dåliga självförtroende och förmåga att lägga dyra pengar på. Så länge det är deras egna pengar är det väl roligt för deras skull om de nu blir nöjda. Fråga är bara om man verkligen blir nöjd när man väl börjat? Hittar man inte bara något annat då? De sätter inte kniven där det egentligen skulle behövas - i hjärnan. Dessa föräldrar som låter sina minderåriga barn förstora brösten och injicera botox? Jag fattar inte! "-Jag ser att min dotter bli lyckligare och vilken förälder vill inte se sitt barn må bra?" Vad är det för jäkla ursäkt? Lägg dom pengarna på en mamma-dotter resa för att fylla ut tomrummet barnet uppenbarligen har. Men å andra sidan verkar morsan många gånger vara en lika flitig slav under kniven så det bleve väl en sådan där semester för gemensamma kirurgiska ingrepp som tydligen ökar nu.
Ser mammatrådar där det diskuteras bröstlyft när amningen är avklarad och jag hamnar i självrannsakan för hur jag själv skulle ställa mig till det om jag sitter där med taxöron till naveln när barnkapitlet är avklarat. Jag hoppas att jag kommer vara stolt och nöjd med min mammakropp, och om inte annat vara för snål för att finna ett ingrepp värt pengarna. Dessutom innebär det de facto också risker. Jag har ju alltid varit nöjd med obefintlig byst trots en del pikar och kommentarer både under uppväxten och som vuxen så varför skulle jag plötsligt få för mig att fixa en klyfta när jag är närmare 40 bast? Tänk vilken grym semesterresa man skulle få för dom pengarna istället!
Slås av insikten av ett ingrepp jag faktiskt gjort - ögonen! Många skulle säkert hävda att det går under paragrafen fåfäga och "emot det som naturen gett dig". Det tål att tänkas på, var går egentligen gränsen mellan ett väl motiverat ingrepp och ren fåfänga? Vad är det för skillnad på ett hakinplantat och konstgjorda linser i ögonen om de båda fått oss att må bra oavsett om orsaken är bra syn utan linser och glasögen eller större tillfredsställelse när man ser sig i spegeln? Kan inte "bara" fåfänga vara ett lika starkt motiv som att slippa torra linser? Varför ska det ens vara någon gräns att diskutera? Man får väl göra vad man vill med sin egen kropp? Ja det tycker jag - så länge det bara kostar och påverkar den enskilda individen som gjort det valet.

(Mars 2006, sista morgonen i behov av glasögon!)