Apropå en artikelserie om de så kallade alkoholbussarna och den tydligen verkningslösa kampanjen att stoppa langningen var jag på väg att spy ännu mera galla, men min syn på alkoholen har jag redan orerat femtioelva gånger så jag behärskade mig. Duktigt va? Är nog rätt mycket jag ondgjort mig över mer än en gång men just alkoholen är nog lite av den berömda ömma tån eller röda skynket, välj själv.
Kan istället tillåta mig att för en stund störa mig på den egoism och total avsaknad av respekt som en del människor uppvisar. Är det medvetet eller är självförnekelsens förmåga så stark? Finns ju alla spektran, men vilka är egentligen värst? De som är mycket väl medvetna om att de går över gränsen men fullkomligt skiter i det för sin egen vinnings skull? Eller de som faktiskt inte förstår, inte kan för alla ord om motsatsen fatta att de gått för långt? Berusade kan uppvisa båda fallen, men en nykter ur samhällssynpunkt välfungerade individ? De flesta människor vill (förhoppningsvis) tro väl om sina medmänniskor så de medvetna handlingarna känns för mig värre, om man nu nödvändigtvis ska gradera eländet. Sedan kan man ju diskutera var gränsen går för den medvetna handlingen och den handling som föregås av för den personen väl motiverad anledning.
Att försöka nå fram till en sådan person kräver mer energi än jag kan finna motiverat. Men hur blir man av med en sådan person då? Hur får man dom att fatta? Min mor är ett ypperligt exempel. Vad vi, hennes barn eller vänner (vilket jag fått höra efter hennes död) än sade för att få henne att förstå så var det bara ursäkter och alla andras fel. Till slut gav man upp och gjorde vad man kunde för att utestänga henne ur sitt liv. Varje kontakt rev bara upp sår, kostade bara energi och glädje. Jag fann aldrig något sätt att nå fram, gav upp under försöken och kände nästan bara lättnad när hon till slut dog. Där kan det ligga nära till hands att skylla på alkoholen, att hon var sjuk men det gör ju inte smärtan mindre? I mina i detta fall ej objektiva ögon är det bara en förbannat dålig ursäkt, ett "jag är ju sjuk, kan ju inte rå för det!" och offermentaliteten som jag är allergisk mot. Drabbar det dig själv - fine, men om man nu ska ta alkoholismen som jag nu ändå halkade in på så är det fler. Och jag köper inte sjukdomssnacket i det fallet - alla har ett val och under den tid det ändå kan ta för att utveckla ett missbrukarbeteende handlar det om åtskilliga tillfällen att välja annorlunda.
Jag finner inget svar på hur man ska få dessa människor att förstå. Själv gav jag ju upp, men fann mig må mycket bättre av det.