Varför välja sin stora nyss påfyllda vattenskål när man kan trycka ner huvudet och sörpla ur husses kvarlämnade glas?
Det är ömsom regn ömsom sol på utsidan. Lilltjejen har efter ett utsparkat öga hos pappa och fläskläpp hos mamma somnat om och också pappa följde efter till slut. Själv masade jag mig upp och betraktar jobbdatorn här intill. Det märks att det är semestertider och nedstängda fabriker. Mycket lugnt.




Har fortfarande lite ångest inför gårdagens shopping. Tänker lämna tillbaka en av kjolarna - och köpa ett par dyrare vita linnebyxor jag såg istället! Aaurgh!! Jag har blivit slav under ha-begäret! Eller snarare mitt nya bredare jag som omintetgjort knäppande av mitt gamla linnebyxutbud. Snyft!

Försöker emellanåt bena ut mina känslor inför min mammaroll. Återkallar ord av de som försökt beskriva känslan och de som fastnat är vem-det-nu-var som sade att "man blir liksom kär i sitt barn". Jag antar att just den formuleringen fastnade eftersom jag hade så otroligt svårt att förstå den. Vadå kär i sitt barn? Man är kär i sin partner! Jag är kär i Oo! Att försöka anamma den andres beskrivning att jag vore kär i lilltjejen blir för mig smått perverst. I varje fall helt bakvänt. Men jag tolkar det snällt och säger mig ändå vilja förstå vad som menades.

Läste följande i en blogg:
"Jag har hela tiden älskat XXX, redan då hon låg i magen och gjorde mig illamående. ;) Men självklart blev kärleken annorlunda när hon föddes. Eller självklart är det väl kanske inte för alla, men för mig var det så. Från den sekunden jag fick se henne och hålla i henne så exploderade kärleken till henne - min dotter. Jag älskar henne villkorslöst och varje dag är jag så stolt och glad över att jag får ha henne i mitt liv."
Barnet i fråga är drygt tre veckor gammal med en mamma nästan hälften av min ålder men med en mogenhet många av mina jämnåriga inte uppnått. Just detta inlägg citerar ju det som så många andra mammor också sagt - utom jag. För mig är det fortfarande bara en massa sliskiga klyschor "redan då hon låg i magen"... "så exploderade kärleken till henne".. "så stolt och glad". Jag är inte ute efter att nedvärdera denna unga mammas och alla andra mammors ord. Jag fattar helt enkelt inte. Eller är det helt enkelt bara uttryckssättet som gör att jag drar ihop ansiktet till en skeptisk grimas? Det faktum att jag inte är van eller bekväm i att uttrycka mina känslor? Betyder det att jag inte har några känslor alls då? Tja, det har ju onekligen varit lite si och så på den fronten annars hade jag väl inte sprungit hos två olika psykologer. Men när jag nu känner mig mera trygg och bekväm i min mammaroll kan jag ändå inte känna igen mig själv i alla dessa rosenskimrande beskrivningar som mamma till höger och vänster kvittrar om. Jag måste helt enkelt försöka hitta mitt eget sätt att beskriva hur jag känner, för på något sätt, även om jag vet att det inte måste vara på detta snuttepluttiga sätt, känns det ändå som att jag måste försvara mig. Det känns lite jobbigt att föreställa sig den dagen lilltjejen frågar hur det var när hon föddes och istället för "så fort du låg i mina armar trodde jag att jag skulle sprängas av kärlek" och blablabla få höra att jag inte ens orkade se på henne utan bara ville sova. Hur barnmorskan på det typiska viset höll upp henne, pinfärsk våt och hal för en tårögd pappa och bortvänd mamma. Det spelar ingen roll hur normalt och vanligt det är, hur många spaltmeter som skrivits om forskning och biologiska bevis för att denna omedelbara kärlek inte alls infinner sig med en gång. Att barnet ju faktiskt är en ny liten främling i ens tillvaro utan vare sig personlighet eller just något annat än en behövande liten lealös varelse. Det handlar om min dotter och min känsla av skam över att inte ha varit med hundraprocentigt hela vägen.
Men det är ju meningslöst att ångra ett beteende man inte var kapabel att uppvisa där och då. Likaså att man inte faller in i hyllningsfraserna "alla andra" fabulerar om. Då liksom nu kan jag känna att jag blir än mer skeptisk till föräldrarnas egentliga känslor ju mer de försöker bedyra sin obeskrivbara kärlek till sin avkomma och hur fantastiskt det är att vara förälder. Kalla det barnsligt, kalla det en obegriplig vilja att vara tvärt emot eller ren oförmåga att förstå. Jag kan inte stämma in i de där snuttepluttiga hyllningssångerna.

Men jag kan säga att det är svårt att inte själv spricka upp i ett leende när hon ser på mig och ler så där utan annan anledning än att hon ser mig. Den varma känslan när hon ligger vid mitt bröst och ammas (trots att ryggen ibland känns som den ska gå av). Hennes små mjuka fötter och hur hon vickar på dom och pyttetårna. De pliriga små pepparkornsögonen och rufsiga håret (som döljer skorven). Och värmen när jag ser Oo pyssla och leka med henne.
Läser jag detta med ögonen jag hade för några månader sedan skulle jag kväljas. Jag låter ju... som en mamma! Hahahahahahahaha! Ja, jag kan inte säga annat än att det finns hopp - för alla.

(Älskade - på mitt sätt)