Kommer ut ur badrummet efter en varm och go bastu och finner min familj i sovrummet. Trägen vinner i detta fall, han fick henne att sova till slut. Tills jag började klättra omkring i sängen med kameran, men gnället gick som tur var över. Jag försvann illa kvickt i alla fall!
Ibland, oftast när jag ammar förundras jag över hennes litenhet. Hur naturen kan konstruera alla dessa detaljer för en hel människa, men i miniformat! Jag är ingen fan av fötter, men Ronjas älskar jag! De är så pluttiga, mjuka och oförstörda med sina mikrotår och bulliga fotsulor. Det är nåt speciellt med de där miniutgåvorna av liv som rör något inom en vare sig det är människa, katt eller isbjörn.

Nu ska jag i varje fall ta min varma lekamen och sträcka ut mig i soffan. Ladda lite inför min kommande helg på egen hand med barn. Snacka om melodramatisk, tänk på alla ensamstående, alla ofrivilligt ensamstående, alla ofrivilligt ensamstående med flera barn! Bortskämd är jag, bortskämd!