(Farmor!)





















Jepps! Tre generationer sammanstrålade hos Stefan där Oo skulle hjälpa till att flytta några garderober. Jag och Monica tog en skön promenad ned till Kållereds centrum under tiden. Plusgrader och nästan snöfritt, men isvind som påminde att vintern minsann inte är över ännu! När det är så här är det lätt att glömma att vi faktiskt bara är i början av februari!

(Semla to go!)

Nu är det måndag igen och jag är ensam. Det suger fett men går ju rätt bra så länge hon sover, heh.
Nej, ska absolut inte klaga egentligen. Läser i forum och tänker på andra som har och haft det mycket jobbigare. Jag och Oo hade ju en liten diskussion om mina föreställningar kontra inställningar. Han tycker ju inte att man ska spela upp en massa scenarion i förväg, medan jag frossade i skräcknätter, kolik, kräk- bajs- och skrikorgier. Föreställer man sig det värsta så blir det också så, medan jag istället resonerar att det då bara kan bli bättre. Jag gjorde ju detsamma vad gällde graviditeten och förlossningen, och vad graviditeten beträffar så funkade det ganska bra. Den blev ju inte så hemsk som jag föreställt mig! Förlossningen hade ju också kunnat bli mycket värre, även om jag fann den otrevlig nog. Tänker tillbaka på den då och då och även om tiden mjukar upp minnena så känner jag ingen knepig vilja att göra det igen, inget "wow, vad häftigt det var!" som en del andra verkar tycka. Brr! Funderar på att skriva ännu en form av summering så här en tid efteråt.

Hur som helst, så har det ändå både gått och känts bättre denna första tid än jag föreställt mig, och beträffande den känslomässiga anknytningsbiten så hade det varit mycket tuffare om jag inte ammat. Denna "påtvingade" närhet hjälper nog väldigt mycket!
Men nu ska jag passa på att gå på muggen, så jag kanske hinner det också i lugn och ro medan hon sover! Det är alltid en form av stress där öronen är på helspänn. Vaknade hon nu? Hörde jag inte något?