Inte skrivit en rad på hela helgen, vilket sällan hänt va? Orkade bara inte, och känner att nivån ändå varit ungefär där blåmusslorna lever så det var nog lika bra. Kan väl försöka sammanfatta den med att den ensamma lördagen gick förvånansvärt bra, kanske för att jag som jag brukar, förbeertt mig på det värsta. Nu blev det "bara" öronmuffar framför Melodifestivalen, vaggandes hela showen igenom plus lite till. Så jag såg faktiskt så gott som hela men hörde desto mindre. Av det jag uppfattade verkade jag ändå inte missa något speciellt.

Oo var alltså på en svensexa, vilket jag underlät att skriva ut då sådana liksom inte ska avslöjas i förväg. En svensexa som bestod i bland annat en Danmarksbåt, därav den långa bortavaron. Men jag uppskattade enormt att han faktiskt aldrig drack något, utan kom hem där vid tre-fyratiden istället för att sova i stan som han tänkt. Nu fick han ju kliva upp och försvinna direkt till de där fotbollsmötet igår ändå, men jag fick några timmar! Följden blev dock att det var två trötta föräldrar lagom till kvällen, vilkets effekt uppsköts tack vare en cachingtur i stan. Tösabiten som varit snäll = sovande hela tiden var därmed färdigsoven till kvällen vilket resulterade i en smärre dispyt, vår första och säkerligen inte den sista. Men liksom jag många gånger fruktat har Oo hållit inne sina egna känslor av hänsyn till mig. Jag har ofta frågat hur han känner kring allt detta nya, och egentligen bara fått "bra" som svar varje gång. Han har inte ansett sig "ha rätt" att tycka något annat, medan hans flata svar på mina frågor fått mig ana annorlunda. Allt detta har ju i princip bara handlat om mig, mig mig och mig, och jag springer ju till psykolog åt höger och vänster och ventilerar i bloggen, medan han tvingats bli den starke och stöttande. Hann kan ju också känna att han får nog och inte fixar långvarigt gråt och skrik, och visst, på ett sätt måste man ju orka , och vet man att den andre också är trött och less är det svårt att be om hjälp. Så vi har båda tänjt oss förbi oss själva av denna hänsynsfullhet tills den andre helt sonika ouppfordrat tagit över.

Jaja, under cachingturen passerades nåt galleri med en intressant skylt utanför. Skåda min inre dans!

Idag är det visst Alla hjärtans. Jag har alltid fixat något till denna dag, men detta år bryter jag trenden. Jag ids helt enkelt inte. Att man har en man som tycker en sådan här dag är rena struntet bidrar kanske, och visst kan jag kanske hålla med i det kommersiella jippot det blivit, ungefär som jul. Men jag har ju ändå inte kunnat stå emot det roliga i att ge något. Förrän nu. Varför ge till någon som ändå inte vill ha? Så dövar jag samvetet. Å andra sidan är dagen inte slut, så vem vet om jag inte panikshoppar något? Jag ska ju iväg till bvc för Ronjakoll i eftermiddag. Men "middagen" firas med en försäkringsrepresentant från Trygg Hansa som ska komma förbi och prata barnförsäkringar. Där får Oo se till att mitt samvete inte tecknar en massa föräkringar av ren snällhet för att han bemödat sig att komma hem till oss! Jag vet, jag är hopplös! Som tur var är det ingen trafik av dörrförsäljare här ute! Jag minns de värsta som jag fann jobbigast för samvetet, de som inte sade något utan höll upp en skylt med vädjan att se på de "konstverk" de sålde för att kunna försörja sin familj. Jag kunde ha skitdåligt samvete i timmar efteråt och gräma mig över att jag inte ens såg på det han försökte sälja. Ändå försökte jag måla upp en bild av hur karln egentligen inte alls hade någon familj med femton barn utan körde BMW och firade varje jul på Maldiverna.

...

Okej, längre än så hann jag inte förrän Ronja tog över för mycket. Nu är det kväll och försäkringskillen har gått.
Tösabiten har tuffat iväg i både vikt och längd när hon nu har en dag kvar till sin sjätte livsvecka. 5322 gram och 58,5 cm. Inte konstigt hon börjar kännas tung att bära! Nu är hon dessutom försäkrad så vi kan koppla bort den att-göra-grejen.