Under pre-barn perioden tyckte jag om att cyniskt massakrera alla befintliga föräldrars lovord kring föräldraskapet. Någonstans långt bak i medvetandet fanns aningen att en vacker dag få äta upp dessa ord, och kanske till och med fanns en önskan om detta. Något jag då aldrig skulle ha erkänt förrän jag faktiskt fattat beslutet att också sälla mig till skaran frälsta. Jag är dock böjd att fortfarande hålla fast vid en smula cynism, annat vore väl inte likt mig! Jag vidhöll med syrlig ton att man som småbarnsförälder nöjde sig med småsmulor, desperat i jakt efter något positivt att lyfta fram mellan blöjbyten, nattvak och trötta trumhinnor. Ett leende? Hallå eller, hahahaha, snacka desperat!
Tja, som en uthungrad gläds åt en brödskalk kan en sådan enkel sak som insomning efter en god stunds vyssning vara lika god som jämförelse! Höhöhö! Kraven är inte höga när man befinner sig i föräldraledighetens småbarnsmödor, i varje fall för mig när jag nästan får en kick av att lyckas få henne att somna in till en tvivelaktig efterapning av Molly Sandéns låtar och ringrostiga danssteg över golvet. Hon sover - hallelujah!

I pannan syns förresten hennes så kallade "storkbett", kvittot på var storken höll sitt tag under leveransen ;o) Hon har ett rejält större i nacken under håret så flygfäet kanske tappade henne på vägen och fann bättre tag därbak! Ibland syns det tydligare, framför allt när hon är upprörd. En humörindikator!