Ofta rör det sig en hel massa tankar och funderingar i min hjärna. Från rena struntsaker till andra struntsaker men med skillnaden att en extra tanke som säger att "det där vill jag skriva om i bloggen!" Sedan glömmer jag bort detta lysande tänkta inlägg för någon annan inflygande struntsak, och en viss frustration över detta missade tillfälle att få ur mig något jag just då uppenbarligen fann så brinnande viktigt infinner sig. En stund. Tills det händer igen. Och igen. Många gånger önskar jag att vore en sådan som går omkring med handväska hela tiden. Inte bara när jag trycker ner min plånbok, nycklar och mobiltelefon i alldeles för små fickor (eller inte har några fickor alls och får bära allting i händerna). Utan när dessa gyllene små tankekorn dyker upp så jag snabbt som attan kan skriva upp dom och vid senare tillfälle framför datorn föreviga dom ordentligt alternativt döma ut dom för det de just då var, struntsaker och inte ett dugg roligt att skriva om egentligen. Många är gångerna jag vaknat ur drömmar med samma känsla att här är något jag måste skriva om, försökt memorera det och somnat om under tiden. Om inte annat kanske de sömndruckna anteckningarna kan bjuda på ett gott skratt när de betraktas med vakenhetens kranka verklighet.

Just nu, när lilltjejen somnat till en stund vill jag passa på att skriva, men ingenting infinner sig då - såklart. Jag brukar ju kunna bluddra på om det mest oväsentliga grejer men ingenting känns inspirerande eller värt att skriva om, inte ens vad jag ätit till lunch (fiskbullar i hummersås). Det är tomt. Hallå? (eko-eko-eko)
Pulade in Serbiens vinnarbidrag från 2007, en av de bästa låtar jag fått privilegiet att avnjuta. Jag fattar inte ett ord, hon skulle lika gärna kunnat sjunga om falukorv och flygande tegelstenar, men den är helt enkelt underbar. Jag älskar den! Den ger mig ståpäls! Har för mig att andra tyckare slet den i stycken och en helt obegriplig debatt fördes om sångerskans homosexualitet. Orka dessa människor som fördömer eller ser ner på homosexuella, skaffa er ett liv! Jag vill inte ens ge mig in i att skriva om alla dessa hatbrott orsakade av människor som inte kan acceptera, respektera och är rädda för allas olikheter. Blir bara trött. Njut av Marijas sång istället en gång till. Minst.