Snart två är antalet somrar denna utemöbel stått på vår nya altan. Två är också antalet gånger jag brukat dess bord varav detta är andra gången. Det är mulet och kulet men över 18 grader och megaskönt! Notera den prunkande vad-den-nu-hette-med-gula-blommor. Jag kunde inte stå emot att försöka pimpa vår altan litegrann i varje fall. Denna gång tog jag i varje fall reda på att detta bara var en "växa och låta dö"-blomma så jag inte behöver slösa de små trädgårdsambitioner jag har på att vattna en tom kruka till våren.
Oo kom hem igår till en zombieliknande hustru som just zombielikt ändå plockat grejer, handlat och fixat middag på bordet med sallad. Så säger han att han egentligen inte tänkt säga något, men att han fixat så jag ska få vara själv hela morgondagen. Innan jobbet ska han ta lilltjejen de fyra milen upp till Landet och lämna henne hos sina föräldrar där han sedan hämtar henne!
Den vaknatt han fick natten mot tisdag gav viss förståelse när det natten efter blev min tur som också kryddades med förkylning. Jag är ju dock som jag är så min reaktion över nyheten var inte översvallande lättnad och tacksamhet. Jag kröp ihop och skämdes som en hund. Varför hade han gjort så? Utnyttjat snälla Monica till att ta en hel dag! Jag är ju bara lite förkyld och upplevt en sömnlös natt, herregud tänk de som har fem ungar varav två har feber, en hyper á la bokstavskombination, en magsjuk och hon själv ensamstående med lunginflammation, artros och stukad handled. Då kan vi snacka motivering till en heldag för sig själv!
Oo konstaterade min uteblivna tacksamhet och försökte dölja sin besvikelse. "-Jag hade inte tänkt säga någonting för jag vet ju hur du är!"
Ja jag är förbenat stolt och avskyr att hamna i tacksamhetsskuld, he kows me.

Så nu sitter jag här ute för mig själv. Snorar lite, hostar lite, med lite värk i axlar och nacke och sådär förkylningstungt huvud. Pussade lite förvirrat och klentroget man och barn farväl vid kvart i sju innan jag stapplade tillbaka till sängen (utan att trampa i Fias spya). Gissa när jag vaknade, gissa? Klockan elva! Herreminje!
Lilltjejen hade ännu en orolig natt, dock inte riktigt lika illa som föregående. Men den där känslan av att vakna utan att ha en aning om var man befinner sig, vem man är eller någonting? Den fick jag uppleva för första gången inatt. Hann somna till där vid tiotiden och väcktes av illvrål. Va? Vad? Vem är jag? Var är jag? Barn? Är det mitt barn? Har jag barn? Ungefär så fumlade det omkring i min hjärna som var lika mörk som rummet jag försökte orientera mig i. Lilltjejen var hysterisk. Sådär hysterisk som hon tack och lov inte varit särskilt många gånger då man svettvåt på ryggen och hjälplöst slut på idéer vill lägga ner (om man är snäll) eller kasta (inte lika snäll) ifrån sig ungen och bara gå (springa) därifrån. En timme senare (ännu ett exempel på hur förunderligt det där med tiden är, för det kändes som minst två) somnade hon knall och fall efter att till slut accepterat vällingen.

Försöker nu stå emot prestationsdjävulen som ska ha mig till att tvätta, städa, plocka grejer och klippa gräsmattan. Det var ju inte det Oo ville. Så nu sitter jag här och tampas med samvetet samtidigt som jag oroligt hoppas att lilltjejen är snäll med farmor. Jag är hopplös!
Men jag är ju mästare på att stänga av, så snart nog kommer jag att njuta av det jag så oväntat fått: Massor av egen tid! Och ikväll är det torsdagspremiär för combaten i Kållered och då ska förkylningen all världens väg!
Nu ska jag bara ringa lite snabbt till Landet....



(Se men inte röra!)