Ingen dimma som dolde Älvsborgs-bron idag, men lite kyligt och småregn. Känner mig lite vemodig inför de vägar som livet kan ta. Barn väntas och barn föds, vänner gifter sig och vänner går isär. Lyckan är fullkomlig i det ena hemmet och slås i spillror i ett annat. Vardagslunk med vardagsdramer, förtvivlan, tristess, skratt, gråt, förväntan, besvikelse och glädje. Det spektra av känslor som bildar vår tillvaro oavsett plats och hierearki i vårt samhälle. Möjligtvis lite olika proportioner om man nu ska se på de ytterligheter våra samhällsklasser består i. Jag finner det svårt att inte bli cynisk ibland, ifrågasätta meningen och till och med tvivla på den trygga tillvaro jag själv finner mig i just nu. Jag ser mig omkring bland vänner, hör berättelser om vännernas vänner, läser i medier och ser statistik. Men vad vore livet utan hopp? Vad vore meningen utan en tro och strävan efter det bästa? Ingen binder sig, flyttar ihop, gifter sig, skaffar barn och hem med en inställning att just de ska bli en del av statistiken med beteckningen skilda, föräldrar till skilsmässobarn. Eller? Ibland får jag intryck av att många gifter sig för lättvindigt, skaffar barn för lättvindigt, och sedan skiljer sig alldeles för lättvindigt. Vi har en glorifierad bild av den perfekta tillvaron där osämja, vardagstristess och tvivel bara existerar i de dysfunktionella hemmen. Livet består i att acceptera och komma igenom dessa. För många går det bra, för många andra gör det inte. Frågan är då hur mycket och hur länge man ska försöka. När vet man att man kämpat tillräckligt? Hur mycket är det egentligen värt att kämpa? Om inga barn finns med i bilden? Ska nog sluta filosofera nu innan jag kollrar bort mig själv och hamnar i något jobbigt cirkelresonemang. Jag skulle ju skriva om mina kamerafunderingar så hur i hela friden hamnade jag här?
Syster tipsar om en system/kompakthybrid som fått rätt bra betyg, Oos kusin som jobbar som fotograf finner den systemvarianten jag kikat på som ett bra val. Jag har ju en smidig liten kompakt och suktar nu efter en "rejälare" som faktiskt mer eller mindre kräver tvåhandsfattning med manuell zoom. Tampas med känslan och mina standardfrågor "Behöver jag den?" "Klarar jag mig utan?" Sällan behöver man, oftast klarar man sig, vad det än handlar om egentligen. Men åååh!