Av anledning av gårdagens jobb kommer det obönhörligen upp vid dagens skrivpuffstema:
Solen strålar från molnfri himmel men vinden blåser snålt bland den allt mer ökande folktillströmningen. Det är en viktig match och förväntan ligger i luften. Vinden sätter rörelse i färgglada halsdukar och flaggor, ljudnivån av prat, skratt och hälsningar är hög. Ibland bryter en spontan hejaramsa ut och stämningen stiger.
Så kommer en av de visiterande värdarna fram, eskorterande en liten kvinna som ser ut som ett frågetecken. Hon har påstått att hon bär en bengal på sig.
Skit också tänker jag, grabbar radiomicken och kontaktar ledningen. Inget svar. Försöker igen och riktar en frågande blick mot kollegorna. Jadå, de kan höra mig. Till slut ropar en av dom istället och får omedelbart svar. Jahapp. Skyddsvisitera och invänta polisen. Kvinnan når mig till bröstet och pratar snabbt och lågmält. Jag får böja mig fram i det omgivande stimmet för att höra vad hon säger och uppfattar ändå bara brottstycken. Ledningen känner till henne, hon har följt klacken sedan hon var liten tös. En av alla kameror riktas, ingen känns vid henne, hon verkar ha kommit ensam och visitationen förlöper utan andra fynd än plånbok, nycklar, mobiltelefon, attiraljer som var och varannan människa bär.
Vi väntar, och väntar, försöker småprata lite. Kvinnan är irriterad, vilket är förståeligt.
Radion sprakar till igen. Jag behövs vid den andra entrén och skyndar genom folkvimlet. Denna gång är det två unga tjejer som sagt sig bära bengaler. Ögonen är stora och oförstående men låter mig känna över dom. Från handleder och in, nacke, rygg, från vristerna och upp, jag kommer nära, försöker vara hänsynsfull men ändå noggrann. Hör under tiden att en man påstår sig ha en pistol, polisen som inte hinner konfrontera dem alla. Beslut får tas via radio och jag lyssnar till rösten i mitt öra, plockar fram den beklagande tonen i min egen och ger den dåliga nyheten. Ingen match för er denna dag. Ögonen blir om möjligt ännu större under de mascaratunga ögonfransarna. Skämtar jag? Nej, jag måste skämta! Försöker förklara besluten uppifrån, att regler är regler. De tror men vill inte tro. Kanske man skulle köra på en hårdare stil? Vara krass i rösten och ordalagen och klandra dom för sådana "skämt"? Men nej, det är inte min stil och gör knappast saken bättre.
Jag får återvända till den andra entrén där det hunnit samlas ännu mer folk, närmare matchstart som det nu är. Den lilla kvinnan är fortfarnde kvar. Det blir ännu en stunds väntan innan polisen till slut kommer. En kvinnlig med honungsblont hår i lös svans i nacken, lång överrock och hörsnäcka i örat. Hon får lite information och den lilla kvinnan får följa med iväg någonstans. En berusad man viftar med en hand där han säger sig ha en rökbomb. I handen har han ett cigarettpaket. Radioanrop i mitt öra transporterar mig till den andra entrén igen för ytterligare visitation av två nya tonårstjejer. Hittar ingenting och tidigare scen upprepas med att det bara var sagt som ett skämt! Jag kan bara beklaga innan jag lämnar dom stående rådvilla och frustrerade. Ytterligare en man med pistol lite senare som inte heller får se någon match. Så onödigt!