blogg.se verkar ha gjort någon form av uppdatering eller något, för det är segt, sidor hittas inte, kommentarer går inte in och så vidare.
De två bokade blev till en vid gårdagens combatpass. Det är ändå väldigt kul för man kan ju coacha och anpassa på ett helt annat sätt. En trogen deltagare som brukar vara med i Kållered också, och hon kämpade grymt bra trots en veckas sjukfrånvaro. Och okej, jag tar tillbaka det där med att jag blir lika nervös för två eller 45 deltagare. Jag blir hypernervös ju fler de är! Fler ögon, fler med erfarenhet av combat eller instruktörer, fler kritiska tankar, iiiiih! Men grymt taggande! Dock är det svårt med coachningen, ungefär som att förklara matte för en hel klass. Det är svårt att veta var man ska lägga nivån, då förkunskaperna är så olika. Menmen.
På vägen hem inträffade ett typiskt exempel på mitt utstuderat utpräglade samvete. Oo höll på med middagen så att den skulle tajmas till min hemkomst. Det deprimerande ösregnet i stan hade övergått till tung blötsnö, så jag undrade hur det egentligen skulle gå att ta sig upp för våra backar. Vid vårt bergs fot delar sig vägen och Stora Älsjövägen sticker iväg uppför en brant S-kurva. När jag kommer mot denna korsning ser jag en bil stå still halvvägs upp som ser ut att slira hjälplöst i halkan. Jag undrar varför föraren inte bara rullar hela vägen ned istället och börjar om med god fart, men det kommer han/hon väl på till slut. Jag kör förbi och tycker det ser ut som bilen står halvvägs upp på plogvallen. Jag kör vidare, men kan inte släppa tanken på att han nog satt fast i den där vallen. Jag hamnar i samvetesdilemma. Vända och hjälpa föraren? Eller komma sent till middagen? Det lär komma fler bilar som kan hjälpa, men kanske inte på ett tag, jag har ju draglina i bilen, och andra kanske inte stannar, eller har lina? Jag grämer mig hela vägen upp till toppen då jag nästan är så gott som hemma, kapitulerar och ringer Oo. Är det ok att jag vänder om och hjälper bilen loss? Självklart säger han, och skulle det bli problem så kommer också han ut.

Jag vänder och åker hela vägen ner igen. Ingen har stannat och han sitter verkligen fast i snövallen efter att ha glidit baklänges nedför den branta backen. Jag backar upp, kopplar ihop oss och lyckas dra honom bakåt. Under tiden kommer fler bilar som ska upp i den backen, men som snällt får vänta. Vi får en liten publik istället. Det visar sig att bilen (Volvokombi) står med hela sidan mot räcket (ujuj för lacken!) och kan därför inte svänga ut från kanten. Jag drar honom bara vidare längs räcket, tills min lilla Guling inte orkar längre utan bara står och slirar. En annan nyare V70 erbjuder sig att lägga sin vikt på istället, och med lite ryckteknik och gas i botten kommer den andre till slut loss. Föraren tackar översvallande och ursäktande, vi packar in våra linor i våra bilar igen och jag kör upp för backarna än en gång, glad för att jag faktiskt vände om, trots att han nog fått hjälp av andra till slut ändå. Jag körde i alla fall inte bara förbi och struntade i honom.

Gudomligt gott med lax som ställdes på bordet, innan vi klädde på oss och gick ut för att skotta. Oo hade redan tagit vår uppfart, så vi tog grannens. De är ju bortresta, och det kändes inte mer än rätt att tillse att de slipper decimetertjock frusen blötsnö när de kommer hem, så mycket som de hjälpt oss med katterna. Oo knotade lite, skottat tidigare under dagen som han gjort medan jag tyckte det var skönt att få vara ute en stund och låta kroppen arbeta (igen). Vattnade också deras blommor lite innan jag fick gå in och ta en dusch igen. Blötsnö är tungt!

Oo har en vana att gå ut i tvättstugan när han ska klä på sig. Han tar kläderna direkt från torkställen, vilket kanske säger en del om hur ofta vi tvättar (tycker iofs vi gör det jämt!), eller hur länge vi låter det hänga (tills nästa tvättade omgång behöver plats). Själv hämtar jag sällan mina kläder direkt därifrån, vilket kanske kan tolkas som att jag antingen aldrig tvättar mina kläder, eller bara plockar mina till garderoben så snart de är torra.
Fia, eller Bäbis som vi nästan oftare kallar henne, vid grejerna jag fick kånka ut denna morgon. Träningsbag, påse med matlåda och påse med mina bröllopsskor och smycken!
Helena ska nog låna skorna, och smyckena tänkte jag visa som ytterligare förslag till de olika stilar hon tänkt på. Kom dock på sedan att hon inte kan låna dom eftersom de lär vara uppe i Luleå när hon gifter sig. Festen är efter Annas men de gifter sig helgen innan det norrländska, och då har Anna förstatjing! :o) Dock lät det ändå som Helena tänkt sig annan stil än mitt bling-bling.
Strax ska matlådan in i micron!