Notera de döda växterna i bakgrunden. Jag fortsätter dock att vattna dom, övertygad om att de kommer att leva upp igen. Vi är tillbaka i arbetsrummet efter en sväng i stan. Oo proklamerade stolt att han nu kollat på vinter/skidkläder, när vi praktiskt taget varit in och vänt på Stadium XXL i Sisjön. Vi kom iväg så sent att det inte blev mer än just in och ut igen för att vi skulle hinna inhandla hämtmat och möta upp Tomas och Andreas på Skandinavium.
Ingen av oss kände för McDonalds (konstigt!), så vi tog sushi på vägen förbi Mölndal!
Andreas fick besviken se sitt Rögle åka på tjong med 5-2, och jag lyckades nästan hålla mig vaken hela tiden! Vilade ögonen lite bara där mellan andra och tredje perioden.
Handlade på vägen hem, då det behövdes! Men trots dryga sjuhundra på kvittot har vi inte mer än planerade rätter fram till och med måndag! Inte fattar jag vad vi stoppade i våra kassar.
Framför oss i Skandinavium fick jag en pappa med sin lille son. Han kan inte ha varit mer än tre år, och jag kan inte låta bli att undra varför man i hela friden tar med en så liten unge på en match? Ensampappa utan barnvakt? Biljetten kostar ju ändå en del, även om det är billigare för barn, men sedan är ju ungen inte ett dugg intreserad av vad som händer på isen, eller ens fattar vad han gör där över huvudtaget. Pappa är bara intresserad av matchen, och ser bara hjälpligt till att sonen inte kravlar omkring för mycket eller lägger stövlarna mer än nödvändigt mot grannens byxben.
Jag påminns om situationer när jag varit på jobbet och en del kommer in med sina barn. Studie- lov- eller annat som medför att de inte kunnat lämna ifrån sig barnet eller ta ledigt själva. Ungen förses med en bunt papper, godis, leksaker och så vidare, och så försöker mamma/pappa arbeta. Det går bra, en stund. Naturligt nog blir de flesta barnen rastlösa, eller vill bara prata, fråga, visa, sjunga, mumla eller utstöta andra "barnljud" som  föräldrarna själva blivit immuna mot, men som för en ickeförälder till slut blir väldigt störande. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta varför det tydligen anses vara ok att ta med sin sina ungar till jobbet? Det är ju inte så att jag kan ta med mig en kompis och sitta och småprata titt som tätt precis, men när det är barn så är det tydligen ok!? För att inte tala om att man förväntas visa intresse för kollegans lilla älskling och fråga hur gammal en sådan stor flicka kan vara då, eller beundra kluddet de åstadkommer, halvt på papperet, halvt på bordet. Ignorerar man ungen kan man nästan känna de förnärmade vibrationerna, och nåde om man vågar kasta en missnöjd blick när barnet utropar för femtioelfte gången! Då är man en okänslig, oförståelig bitterfitta som garanterat inte har egna barn. Ska man acceptera vad som helst bara för att det är barn?? Den allmänna uppfattningen verkar ju vara så. Men jag är rädd att om jag nu själv eventuellt har barn en dag, och misspassande lov- studie- eller vad som helst dag inträffar, så undviker jag att ta ledigt från jobbet och hoppas på att mutor och ritblock räcker för att hålla min ögonsten foglig och lugn, precis som alla andra.