Det råder flytthysteri hos de kvarvarande omkring mig. Helena och Christoffer skulle iväg på möte resten av dagen.
"-Vi ses på måndag på...HB2N!" Säger de och vänder ryggen till.
"-Ja, på HSB2N!" Kontrar jag, varpå de tvärstannar.

Okej, jag var ett ögonblick ifrån att på måndag virra omkring som en desperat höna efter en lokal som inte finns, och mina lådor hade väl ställts i något hörn uppe i VAK:s gigantiska labyrinter. Bra Linda, du har koll!
Bara att skriva om etiketter och byta ut på datorn, skärmen, stolen, skärmväggarna, kartongerna och hurtsen. Allt ska flyttas, till och med växterna, och i köket packades allt från diskborste till diskställ. En del avdelningar har till och med flyttat kylskåpen! Många har förslutit sina lådor och tagit helg, och även om inköpsavdelningen inte flyttar vad jag vet, så är det väldigt tyst därifrån nu. Kan också bero på det simpla faktum att det är fredag.
Hela förmiddagen har jag haft fullt upp, och jag knopprar och ringer, löser inköparnas problem och svarar på frågor.
En indisk kollega har nu bett om att vi ska skriva och prata på svenska för att han ska få träna. Det är kul, men helt plötsligt har det blivit mycket svårare att första vad han menar ibland! Så nu är det en form av svengelska vi kör med varandra, med många förtydliganden för att missförstånd ska undvikas. Jag påminns om privatlektionerna i fysik med Thamina, där vi ofta hamnade i sidospår för att jag fick förklara ett eller annat begrepp som hon inte förstod. Det var grymt utmanande och roligt, då man tvingades se sådana saker som är så självklara för mig på ett nytt sätt och tydliggöra dom så en annan förstod. Lika kul som att förklara bråkberäkningar eller akustiken för högstadieeleverna! Saknar dessa lektioner med Thamina som omöjliggjordes i och med att jag flyttade från Stenungsund. Hon ville att jag skulle privatundervisa hennes lillebror också, men det skulle helt enkelt ta för mycket tid då de bodde ända ute på Tjörn, och jag då i Lindome.

När jag körde hem från träningen igår, eller om det var onsdags kom jag av någon anledning att tänka på tiden jag jobbade ideellt för "Jourhavande kompis". En period medan jag bodde i Umeå cyklade jag ned till centrum och Röda Korsets lokaler någon gång i veckan för att svara i telefon och bara finnas till hands för de som behövde. Vi var några instanser utspridda i landet som jobbade samtidigt, men det ringde många och ofta! Så mycken ensamhet, så mycket elände, så mycket smärta och funderingar. Många samtal var riktigt jobbiga, men man fann ändå en tröst i att de trots att ändå ringde och faktiskt pratade, vilket i alla fall var ett steg från att hålla det inombords. Förvånansvärt få var oseriösa eller busringningar.
Jag undrar hur många som känner till alla de extra små fina tjänster som stora organisationer ligger bakom? Jag hade i alla fall ingen aning om att det var Röda Korset som låg bakom "Jourhavande kompis". Men oavsett om det är en stor organisation bakom de människor som brinner och är villiga att lägga egen tid och pengar på att hjälpa andra, så är målet lika behjärtansvärt. Alla kan göra något!