Tredje combatpasset på fyra dagar och det känns som nya koreografin sitter ganska bra nu! Inte så många på passet, men de var duktiga! Som vanligt kom man igång och tyckte det var lika kul som vanligt när man väl stod framför deltagarna och körde igång musiken.
Väl hemma är Oo i grejartagen. Min tvätt ligger vikt på sängen och en ny tvätt är på gång i maskinen. Han har börjat packa så smått och sitter nu uppflugen på sovrumsgarderoberna och grejar med tv:n! En av de två "att-göra" grejerna på tavlan har sin deadline innan Sälenresan, och det var att montera tv:n, så nu gör han det! Den ska fästas i väggen så den kan lutas utåt och nedåt för bättre vinkel när vi ligger i sängen nedanför. :o)
Den andra punkten var att borra upp hänggrejerna vi tänkt till tvättstugan, men slagborren verkar vara ute på vift någonstans.

Jag är skönt trött i kroppen och har slagit bort tankar på att börja packa. Tre timmar på Elankontoret imorgon och inget annat inplanerat, så det finns utrymme då att ta tag i packningen.

En bloggare jag följer har fått reda på att hennes sambo varit otrogen i ett och ett halvt år. Ett och ett halvt år av de två de varit sambos! Jag känner henne inte, men känner med henne, trots att det jag råkade ut för inte är i närheten av hennes förlust. Ja, jag kallar det förlust, för det känns verkligen som man förlorat någon. För den man trodde man kände visade sig vara någon helt annan, den tillvaro och det liv man trodde man delade, trodde var trygg och full av gemensamma mål, visade sig vara ensidig. Och man blir så arg, ledsen, besviken, förtvivlad, känner sig så urbota dum, förnedrad, förlöjligad, inte vatten värd. Det gör ont, för samtidigt så älskar man ju fortfarande den som gjorde en så illa, och man förstår inte, frågar sig vad man gjort för fel, hur man kunnat vara så blind, hur han kunnat göra så mot mig. Frågorna tar aldrig slut, och framför allt bara varför? Det gör fysiskt ont, sliter sönder en, brännande, blixtrande smärta i bröstet av en förtvivlan så djup att man än en gång kommer till fråga varför. Varför gjorde han mig så illa? Varför gjorde han så mot mig? Sedan kommer vreden, svartsjukan. Man ser han framför sig, med henne. Så meningslösa tankar, så destruktiva som inte leder någonstans.
Läste eller hörde någonstans där en sviken beskrev att det varit lättare om han dött. Hon hade ju förlorat honom, han var plötsligt borta ur hennes liv, från deras gemensamma och behandlade henne som luft. Han fanns i hennes närhet, men nu med en annan kvinna så hon ständigt påmindes om honom och den förlust och smärta han orsakat henne.
Jag tänkte på bloggskrivaren hela vägen till Kållered, och mitt hjärta krympte ihop för hennes skull. Hon flyttade från sin familj och sina vänner för att dela sitt liv med en som hon trodde kände och ville detsamma som henne. Ett och ett halvt år, ända från början. Nu hade det tydligen av någon anledning avslutats, men hur går man vidare? Om han skulle säga sig vilja det, är det möjligt?? Hur ska hon någonsin kunna känna tilltro till honom igen? Till en kille över huvudtaget? Ja, hon kommer att gå vidare, kommer att känna tillit igen. Men det kommer att ta tid. Väldigt lång tid. Fy f-n för honom säger jag bara.