Löpsedlar och förstasidor skriker ut om Anjas hemska störtloppskrasch. Visst var den hemsk och hade kunnat sluta illa. Jag utgår dock ifrån att hon självmant ställde sig på skidorna och kastade sig utför.
I en liten, liten, liiten notis i dagens Metro, längst ned i högra hörnet står att en femmånaders babyflicka våldtagits och förövaren är på fri fot. Flickan dog.
Jag kollar nätversionen och andra tidningar. OS, Älgar som blockerar tågspåren, Rutor på magen på fyra veckor, Vickan och Daniel blir frimärke, Tele2:s chef sparkas. 
Men till vilken nytta ska vi egentligen läsa om ännu ett exempel på människors bestialitet? Vi mår ju tydligen bäst av att förfasas över försenade tåg, bråk i tvättstugor och prinsessan Madeleines påstådda kärlekskris för det är mer på vår nivå? Lättare att förstå, ta in, tycka till och känna sig delaktig i? Eller har det snarare med geografin att göra? Om babyn varit Lena Svenssons ögonsten från Stockholmsförorten tvivlar jag på att Metro låtit sig nöja med en liten fem gånger fem centimeters stor notis i hörnet.
Men visst, det är ju meningslöst egentligen, för vad spelar det för roll om det fläkts ut i feta rubriker i vår press? Förövaren långt nere i söder får inte strängare straff för det, det är inte större chans att han fångas in eller ens döms, så varför bry sig? Varför läsa sådant och bli illamående, vämjas och förfasas, när man kan leva vidare i sin bubbla av hanterbara oförrätter som förlorade hockeymatcher och chefsbonusar? Nyhetsförmedlarna kanske gör oss en tjänst ändå och besparar oss från sådant. Eller glöm den geografiska teorin. Så mycket hemskheter som döljer sig i vårt egna glorifierade land behöver man inte bege sig till Sydafrika för att finna. Det är nog bara så enkelt att upplysande om den brutala verkligheten inte säljer tillräckligt många lösnummer.
Redigerar mig igen. Den brutala verkligheten skildras ju faktiskt och säljer bra. "Här dog han", "Hon träffade mördaren". Stora bilder på gamla klasskompisar med allvarliga miner som hävdar att "han alltid var lite annorlunda" eller sörjande anhöriga (till både offer och förövare) med stora inramade fotografier av ett ansikte som alla andras.
Jag tror jag bara stör mig på hur dessa saker skildras. Stora bilder på allvarliga ansikten väcker min antipati av någon anledning. Inte för att jag förminskar deras engagemang, sorg, oförstående eller chock. Snarare för att de fläker ut den i pressen. Men visst, alla bearbetar på sitt sätt och jag kan ju bara låta bli att läsa eländet. Kanske därför jag oftast stannar vid enbart rubrikerna och aldrig köper lösnummer. Eller jo, det gör jag ju. GT av tonårstjejen som går omkring och säljer vid vår dörr varje söndag. Tidningen kostar 20 med bilaga, vi betalar alltid 30. Det kanske säger en del om anledningen till att vi köper den. Sedan har bilagan lite trevlig frågesport som Oo brukar köra medan jag lagar söndagsfrukost. Så tabloidpressen är inte bara av ondo ändå.