Tycker stackars Teodors uttalande är så kul att jag inte kan låta bli att dra på munnen i hans elände. Hur åker en röv? Uppenbarligen inget vidare, men tycker snarare det ser ut som han åker PÅ sin röv. Men liksom alla sportjournalister håller jag med om styrkan i att faktiskt erkänna att det kan gå åt skogen ibland. Inget om dåliga skidor, konkurrenter som knuffade eller ont i en tå. Det gick bara inte och så är det ibland. Det tycker jag borde vara ok. Slutanalyserat.
När jag tävlade med längdskidorna på tyckte jag alltid minst om stafetterna. Helt plötsligt hade man pressen från en helt lag att prestera. Nu var det inte bara jag, min insats och mina egna tider som gjorde resultatet. Nu kunde hela lagets resultat stå och falla med min insats och det gillade jag inte! Ingen har väl missat att jag är individualist, tycker att själv är bäste dräng, framför allt när det gäller jobbiga grejer, sån är jag. Därför fanns fotboll, handboll eller andra lagsporter inte ens på kartan för mig när jag tränade som mest. Innebandyn var lattjande kvällsfördriv tillsammans med kompisarna, men annars var det orientering, badminton och så längdåkningen. En del större tävlingar hade individuellt på lördagen och stafett på söndagen. Urk. Jag var så pass duktig också att jag oftast fick köra slutsträckan. Startsträckan ansågs också som viktig och trots min motvilja hamnade jag där ibland ändå. Fy för masstart, stressen och trängseln när alla skulle iväg så fort som möjligt, hitta bra position och köra i klunga jämfört med senare i sträckorna då startfältet spridits ut och minskade den jagande känslan. Så en start ramlade jag och fick jaga som en galning för att komma ikapp, arg som ett bi efter växling för att jag fått åka startsträckan trots att jag inte velat. Sedan behövde jag aldrig mer vara först. :o)
Nu för tiden är ju längdåkningstävlingarna så omgjorda att jag har noll koll, dåligt som jag följt utvecklingen dessutom. Kombination? Sprint? Stafett med bara två som turas om om och om igen? Publikvänligare visst, men fy vad stressigt! Vart tog den vanliga längdåkningen vägen? Snacka om att jag känner mig gammal.

Taket till Kållereds ishall har fogats till de andra som rasat på grund av snötyngden. Nicke som är tränare för hockeyknattar håller till där, så han åkte dit för att hjälpa till. Med vad kan jag inte låta bli att undra? Man lär inte ens få sätta sin fot där innan säkerheten kan garanteras, för-säkringsbolag och ingenjörer fått kontrollera och så vidare, eller? Risken finns att man bara blir stående utanför avspärrningar bland utryckningsfordon och femtioelva andra nyfikna männsikor som bara är där för att glo. Tids nog lär det kanske behövas hjälp för att röja upp, fast enligt bilderna kanske det snarare handlar om att låta ett rivnings/byggföretag göra det de är bäst på.
Hur som helst kan mitt kritiska sinne inte låta bli att undra varför fotografen ställde upp stackarn som befann sig i hallen när den rasade. Om det är något jag vill se utan att faktiskt åka dit och sälla mig till den gloende fårskocken, så är det själva byggnaden, inte de lyckliga som undkom med blotta förskräckelsen. Flytta på dig! Men det är väl den allmänt kritiska inställningen jag har till människors blottande i media av olika anledningar. "Jag överlevde takraset!" "Jag såg taket rasa!" Oo (inte min Oo), big fucking (f'låt) deal!
Jag ska inte kasta den berömda stenen i glashuset dock, jag är lika nyfiken som alla andra, sneglar mot bilolyckan när jag kör förbi, sträcker på halsen för att se den brinnande byggnaden bättre, undrar vem det är som ligger på gatan omgiven av en hel hoper människor, men jag tycker det är pinsamt att bli stående, bli en av dom som står i den där ringen runt stackaren som halkat och slagit sig eller hänga bland åskådarna runt utryckningsfordon och ambulanser bara för att de står där! De olycksdrabbade mår absolut inte bättre av att ha folk gloende som en passiv massa som tisslar och tasslar och dessutom är i vägen om det gäller en utryckning.
Kanske jag blivit extra kritisk i och med ordningsvaktsjobbet då man hamnat i situationer och nittio procent av människorna bara står och glor (häftigt med bråk!) och resten ska vara "hjälpsamma" eller besserwissrar. Nej tack, erbjud hjälp om ingen annan gjort det, fine. Om det inte behövs eller du bara är där för att glo, gå och gör något annat vettigare istället. Tänk lite längre än på din egen nyfikenhet och skvallertarm.

Jag plockade förresten upp en kille på väg ned för backen ut mot huvudvägen i morse. Smal väg med höga plogkanter, en bra bit kvar att gå, jag ska ändå ut till vägen så varför inte? Han tackade snällt och jag körde vidare. Hur svårt kan det vara? Vi är massor av bilar som lämnar husen för att åka till jobbet och passerar busshållplatserna på vägen. I minusgrader och snömodd kostar det mig ingenting att dra ned rutan och erbjuda en varm bil en liten bit på vägen. Enligt en som bott längre i området var det nästan obligatoriskt att man stannade och erbjöd skjuts till de som var på väg uppför alla backarna, men att det nu på sistone tunnats ut. Kanske för att det blivit så många fler som flyttat ut dit nu och mentaliteten inte finns bland dom? Vi har blivit så många och anonyma att "sköta sig själv"-lagen tagit över? Jag tycker det är lite synd. Backarna är mördande jobbiga och vill man inte så säger man väl bara nej tack om man hellre faktiskt går?
Jag kommer i varje fall att erbjuda skjuts när jag har tid och möjlighet att stanna.