Det måste vara för att jag haft så fullt upp på jobbet hela veckan, tillsammans med combatpassen varenda kväll som gjort att jag går omkring med känslan av att det är fredag idag. Not yet!
Är bra stel i kroppen så kvällens pass blir intressant. Undrar hur jag kommer att känna mig imorgon då!?
Kanske det inte var så klokt att ta ett tredje pass ändå? Visserligen var det ett extrapass i tisdags, men jag är ju hemma så jäkla sent att man inte hinner eller orkar göra något mera den dagen. Och eftersom man åker direkt efter jobbet så känns det som man aldrig är hemma.
Men nu har jag valt att ha tre pass så då är det att gilla läget fram till sommaren i alla fall. Det är kul även om jag låter gnällig. Man måste få gnälla ibland eller hur? Tänker på Fridahs kolumn i Metro och kan bara med spänning se fram emot hur hon kommer att tänka och tycka när hon en dag blir mamma! Hata sina barn för att man erkänner att det är jobbigt med sömnlösa nätter och bråk vid matbordet? Jag har ju liksom Fridah inte heller några barn, men jag kan i varje fall ödmjukt erkänna att de flesta onekligen älskar sina barn på ett för mig obeskrivligt och oförstående (eftersom jag som sagt inte har några själv) sätt trots att de är jobbiga. Det är visst någon form av föräldra-barn magi som vi icke barninnehavare knappt har rätt att uttala oss om. Men att som hon tydligen skulle göra: gråta blod för att som äldre läsa i sin förälders blogg, eller höra att man stundtals var jobbig med sina femtioelva bajsblöjor, ålderstrotsiga bråk i hallen och gråtnätter, är väl ändå att ta i? Kanske krönikören bara helt enkelt vill få fram att man ska hålla sådana klagotankar inne, att det faktiskt är ok att gnälla, bara inte högt?
Jag trodde att alla, barninnehavare eller inte förstod att trötta uppriktiga kommentarer om barnahavandets vedermödor inte på något sätt likställdes med hat till detta? Ja, jag tror man kan ångra sina barn, att alla inte vill  ha barn, ja en del till och med hatar dom. Men de som hatar är inte de som skriver frustrerade eller uppriktiga kommentarer i sina bloggar eller öser ur sin trötthet till väninnorna. De ventilerar och gnäller vilket jag faktiskt anser är ok, trots att situationen onekligen är självvald. Vi människor är gnälliga oavsett vad det gäller. Blir det för mycket sol och värme under sommaren gnäller vi över det och hamstrar fläktar och orkar ingenting. Har vi det tryggt ekonomiskt gnäller vi över vänner och relationer och tvärtom. Får jag instruera mer i combat som jag gillar så gnäller jag över mindre hemmatid och träningsvärk. Jag må gilla egentid med en bok eller virkning, men var det obegränsat utan andra avbrott såsom arbete, träning och andra vardagliga göromål skulle jag bli vansinnig. Tyvärr är man som småbarnsförälder ganska begränsad i möjlighet att bara dra iväg och bryta den tillvaron för andra, och därav anser jag det helt förståeligt och tillåtet att ösa galla och frustration över hur jobbigt det faktiskt kan vara. Det betyder inte att man hatar barnet i sig, bara önskar att det kunde vara någon annanstans ett tag! Och därmed har jag själv berättigat eget gnäll den dagen det eventuellt blir dags. För jag lär gnälla som fanken, ingen tvekan som saken!