Många barn i vårt välfärdsSverige blir glada om de ens får julmat på bordet, medan andra gnäller över fel modell på laptopen eller iFånen, eller att de inte fick både och. Jag är inte förälder ännu, men min glädje av att ge (kan säkert kopplas till mitt snedvridna samvete) lär säkert inte bli mindre när jag väl är mamma och vill ge det bästa till mitt barn. Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn antar jag, men varför överöser man dom egentligen med alla dessa materiella ting? Är det för att kompensera något annat? Brist på tid och engagemang? Den själviska anledningen att känna givandets glädje, för visst bidrar man till välgörenhet för att det också känns bra för en själv? Kanske överöste mina föräldrar mig med julklappar och födeledagspresenter för att de inte kunde ge mig något annat, inte kunde visa sin kärlek på annat sätt än genom materiella ting? Jag har ju anammat samma metoder, ger hellre materiella ting än min tid och mitt engagemang, det är ju mycket lättare!
Är vi idag så bakvänt välmenande att vi vill ge så mycket att det förlorar sitt värde för den som tar emot? Gör vi oss inte en björntjänst då?
Jag är så kluven. Oo tycker inte vi ska byta julklappar överhuvudtaget av just den anledningen att det blivit så överdrivet, förväntat och hysteriskt bara för att det är jul. Jag håller ju med, samtidigt som jag skulle finna det jättetråkigt att inte få ge något till min Oo, och visst vill jag gärna ha något av honom! Jag är ju präglad materialist! Det kanske är mängden och värdet som jag värjer mig mot, och det faktum att mottagarna är barn som inte har vett att uppskatta det de får, just de barn som tar gåvorna för givna och ställer krav på dess innehåll. Visst kan de önska, men för många är dessa önskningar liktydliga med självklara förväntningar som ska uppfyllas. Snacka om att ta ifrån en givandets glädje.