Ännu ett par tvingas isär på grund av regler och ekonomi i kommunen. Jag och Oo har varit gifta ett knappt år och jag saknar honom så fort vi är isär (ja, jag är riktigt "needy"!). Vid de tillfällen vi sovit på skilda håll har det bara känts så fel, så tomt, men ändock överkomligt eftersom man visste att han eller jag skulle vara hemma igen om en eller två dagar. Jag bara utgår ifrån att vi ska bli gamla och skruttiga tillsammans, skratta åt varandras glappande löständer och kappköra våra rullatorer mellan cacherna. En del påstår att man kan dö av brustet hjärta, och skulle jag tvingas ifrån min Oo när det faktiskt är upploppet på våra liv tillsammans, skulle mitt gammeltantshjärta brista i tusen bitar och ge upp på fläcken!
Är det en mänsklig rättighet för par att få bo ihop? Hur långt ska skattepengarna sträcka sig? Jag må vara kritiskt till var en hel del av mina skattepengar hamnar, men jag tror inte jag är ensam om att hellre låta mina pengar gå till äldrevården än till exempel kungafamiljens lyxliv. Skulle någon skilja på Vickan och Danne när de blir skruttiga? Eller vår nuvarande vad-han-nu-heter och hans Silvia? Nej naturligtvis inte, det är ju skillnad på folk och folk! Det finns värre problem i samhället ja än par som inte får leva livet ut tillsammans, men ibland måste man väl se till de enskilda individerna och inte bara det stora hela? Eller åtmindstone lämna utrymme för lite flexibilitet? Är det verkligen så svårt?