... att inte ge upp tron på den goda människan. Man vaknar till morgon-nyheterna där någon fastighets-höjdare i Stockholms kommun fakurafifflat och fått avsked. Bra tänker man. Blev han polisanmäld? Nej. Fick han avgångsvederlag? Jarå, sisådär två miljoner svenska skattekronor! Sedan inslag om det hundratalet män som går fria efter att ha utnyttjat en fjortonårig förståndshandikappad flicka. De två tjejer som skjutsat runt henne till kunderna och tagit betalt döms till skyddstillsyn och ungdomsvård!? Undrar om den 14-åriga flickan får någon vård? Nästa inslag om kaniner som bränns levande och slits itu av en hetsad kamphund.
Nej fy f-n det förekommer hela tiden, och bara en bråkdel som lyfts fram i medierna. Är det konstigt att man förvandlas till en cyniker som slutar förvånas? Inte bara över människors utstuderade ondska eller girighet, utan även över det lama rättssystemet med sina mesiga straff. Inga ord räcker till för det förakt och ... äckel jag känner!!

Oo tycker inte om att läsa eller höra om sådana här saker då det bara är frusterande och meningslöst, för det är ju redan gjort och ingenting vi kan göra något åt. Själv finner jag någon form av självplågande uppfyllan i att ta del av dessa hemskheter, som en form av bekräftelse av offren. De har ju ingen aning om, eller kanske ens bryr sig om det medlidande eller vrede jag känner för deras skull, men genom att låta mig själv ta del av det så blundar jag inte för verkligheten. Så här ser det ut i världen idag. Det är inga unika händelser eller brott, och de är många gånger utförda av människor som är vilka som helst, människor som på sitt eget snedvridna sätt rättfärdigar sina handlingar. Vanliga familjefäder som sätter på en mindreårig flicka i ett baksäte, grannen intill som slår ihjäl sin hustru inför barnen eller mödrar som säljer sina döttrar till kåta svenssonmän. Det kanske är meningslöst att bry sig, tillåta sig att känna för och emot dessa offer och deras utövare, men jag kan inte låta bli.