Vilket bilmärke dominerar hos de som jobbar på Volvo? Mm, som katten bland hermelinerna sticker Gulingen ut med sin gula rumpa, stolt ignorerandes Volvosarnas sneda blickar.
Andreas och Elins nya köp hade smält in som fisken i vattnet här! :o)

Igår fick jag ännu en sådan ödmjuk insikt och tacksamhet över att vara en del av samhällspulsen. Jag har flera gånger påpekat min förundran över pärlbandet, morgon- och eftermiddagsrusningen. Alla människor som inom en smal tidsram flödar till och från sina hem. Jag kan aldrig låta bli att kika ned från Angeredsbron, och imponeras av floden av bilar längs E6:an och 45:an! Jag var nära att förlora denna tillhörighet, denna känsla av trygghet att faktiskt vara en del av något, bidra med något till samhället.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka det är jäkligt skönt med fredag! :o)

Efter jobbet igår blev det blixtbesök hos Oos farmor som fyllde 95(?) år! Fick hälsat på alla närvarande, varav några jag inte kände igen, men av deras kommentarer hade de tydligen varit med på vår bröllopsfest! Lite genant, men höll god min. Hallå, hur ska jag komma ihåg alla ansikten på Oos sida som flashade förbi den dagen?
Tryckte i mig två bitar megamajonäsig smörgåstårta, och fick faktiskt säga nej till prinsesstårtan! Då kan ni tänka er hur den första lade sig i magen! Vi kom sist, och gick först för att hinna till våra träningar. Releasen gick väl ganska ok, men var inte alls med på uppvärmningen som jag hade. Jag hade inte den fokus jag behövde! Ylvas dotter var med och fotade en del, så vi får se om jag får dom mailade inom en snar framtid. Fick också veta att de hade bilderna från vår Halloweencombat i fjol! De har jag velat ha ända sedan dess! Jag spökade ju ut mig ordentligt, samt hade de vita linserna jag köpt till vår egen Halloweenfest. Ska bli kul att se dom!

Såg dessa i ett reklamblad imorse. Finns de fortfarande? Eller framför allt: De har inte ändrats mycket sedan man var liten! Jag minns hur jag tyckte om att placera de trekantiga förpackningarna så att ansiket blev helt...Nej, jag var inte gammal då!

Ett inslag på morgonnyheterna handlade om mellanstadiebarn som entusiastiskt startat ett projekt att samla kapsyler som slängts i naturen. Ivrigt sprang de ut i skogen med sina påsar, entusiastiskt diskuterade de var de skulle leta nästa gång, allvarligt förklarade de hur illa det var med skräp coh metall i naturen, och om bara alla kunde hjälpas åt, än så lite, så skulle det göra stor skillnad.
Lite sorgsen till sinnes ser jag dessa barn några år senare, glatt slängades dryckesburkar och godispapper där de står och går. Vad är det som händer egentligen under dessa år? När faller fjällen från deras ögon och de blir desillusionerade och uppgivna inför deras roll i tillvaron? Hör det bara till när man blir vuxen? Växer de upp och ser hur det egentligen ser ut och fungerar? Är omgivningens krav och förväntningar så många och stora, att de egna idealen bleknar bort eller trycks undan?
En annan hade kanske skrattat åt barnens naiva entusiasm. En annan lett uppskattande och tillåtit sig att hoppas, medan en tredje sporrats att göra som barnen, ta en påse och gå en vända längs ett vägdike och plocka. Men jag blev bara sorgsen. Jag hoppas att jag nästa gång kan vara bland dom som åtmindstone ler uppskattande, och hoppas.