"Det vackraste jag vet
är att se dig när du sover
Här råder stilla frid
och jag glömmer både rum och tid
Du ligger här bredvid
och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
är det vackraste för mig

Så sagolikt det är
att se morgondimman lätta
När mörkret sakta flyr
och att se hur dagen åter gryr
En kylig morgonbris
sakta sveper genom rummet
Jag kryper tätt intill
lycklig för att du finns till

Stunder av stillhet
ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
att bara ha varann
Det är en rikedom
att få älska och att älskas
Vår kärleks varsamhet
är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns
är att vara någon nära
När månen lyser klart
över skog och mark så underbart

Du ligger här bredvid
och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
är det vackraste för mig
Stunder av stillhet
ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
att bara ha varann
Det är en rikedom
att få älska och att älskas
Vår kärleks sårbarhet
är det vackraste jag vet

Du ligger här bredvid
och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
är det vackraste för mig"

Liksom Mauro Scoccos "En sång till de ensamma", får Cecilia Vennerstens sång mig alldeles blöthjärtad och uppfylld av sådan glädje över att jag har Oo och det vi har tillsammans. Lika mycket sorg känner jag för de som vill, men inte har någon. Sentimentalt värre, men ofrånkomligt! Ibland kan jag kosta på mig sådana stunder, och ibland bara sucka hänfört över hur fantastisk fin sången är.
Bara för att i nästa sekund sukta efter godis något vansinnigt, betydligt mer än vanligt, vilket jag bara kan tillskriva min oförmåga att kunna lämna denna byggnad för kiosken i byggnaden bredvid! Eftersom jag inte har fått passerkortet uppdaterat ännu, måste receptionen ringa efter någon som kommer och hämtar mig, och det räcker att denne stackare var tvungen att springa ned alla fyra våningarna i morse för att göra det! Jag ska inte utmana ödet att behöva be om det igen, bara för att jag föll för godisfrestelsen...