Om och om igen. Musiken rullar hela tiden, och avbryts bara för kollegorna eller ärenden.
Sitter och gäspar, trött och seg.
Kom hem ganska sent igår. Matchen började ju inte förrän 20.00 fick jag reda på när jag stressat dit. Solen sken och det var varmt och gött. Visste dock att det kunde bli kyligare när solen försvann, och stod och velade lite med de gula kläderna i näven. Långärmat, piket, collegetröja och jacka?
Sneglade på de övriga i enbart sina västar och piket, och beslöt att strunta i collegetröjan. Big mistake.
Innan första halvlek var över hade jag kunnat värma mig på en isglass!
Men det är fashinerande att se klacken, höra ropen, ramsorna, dess unisona rörelser, glädjen, frustrationen, ilskan, den fanatiska glöden. Vi har ingen stor arena i Göteborg, som med sina 19 000 är en tvålkopp jämfört med internationella storebröder på 40 000. Men trycket imponerar ändå på mig.

Jag lämnar helheten och fokuserar på individerna. Förundras över hur just fanatiska somliga är. Blicken är glasartad, ådrorna spänner i tinning och hals. Obcena handrörelser varvas med lika grovt språk, för att i nästa sekund utbytas i vild glädje. Sedan är första halvlek över och personen i fråga köper en varmkorv som han sköljer ned med en (eller två) öl, småpratar med grannen, går på muggen.
Sedan ljuder visselpipan igen, och mr Hyde är tillbaka.

Så har vi de, enligt mig, mer skrämmande fallen. Jag iakttar tre tonårskillar. Min fokus hamnar på dom, då de avvisas från den plats i gången som de tagit närmare klacken. De hamnar en bit ifrån, men de är inte där för att se och njuta av fotboll. De är där för att få en tillhörighet, en identitet, få vara en del av klacken. Änglarna, Ultras, Baraben, YCG, Wisemen spelar ingen roll. Deras blickar är inte ned på fotbollsplanen. De tittar på klacken. Höjer klacken armarna, gör de likaså, ser och följer varje rörelse, försöker sjunga med, skriker liknande okvädningsord, allting en halv sekund efter idolerna i klacken.