Kolla bilden. Jag älskar den! Har man någonsin skådat en gladare "chip-chopare" (svågerns begrepp på oss snedögda)??
Varje gång jag ser min gecko i spegeln, minns jag och blir lite gladare. Och mycket av vår resa handlade också om de små detaljerna som kanske inte var så spektakulära, men som just ändå gjorde resan till det den var. Denna bild gör mig glad, dels för att den helt enkelt så tydligt visar vad jag tyckte där och då.
Sedan kan jag lägga in ytterligare detaljer som ger bilden ytterligare symbolik och minnesvärde för mig. Dock på ett helt annat plan än obeskrivliga vyer i form av höga berg, djupa dalar och vattenfall. Även om jag lyckas förtränga det emellanåt, så kommer det ofrånkomligen upp som ett minne man så här i efterhand kan skratta åt.

Just då var det inte det minsta roligt. Rännskita i djungeln!
Att få ett mindre tarmvred och den oroväckande känslan av att en toalett kan bli nödvändig innan vandringen kommit halvvägs, är inte roligt! Jag vet inte om det var den nya "Gatorade"-drycken eller "müsli-bars" jag proppat i mig, men något var på väg vare sig jag ville eller inte! Trevlig insikt när man också inser att man inte har minsta tillstymmelse till papper! Det hjälpes inte, det var bara att kava sig genom snåren, panikslaget ignorera de taggiga buskarna, och med nöd och näppe hinna får av sig byxjkolen!

Nästföljande kilometer undrade jag oroligt om bladen på intilliggande busken var giftiga, då en obehaglig sveda inträdde efteråt... Den gick som tur över, och resten av vandringen förflöt utan fler otrevligheter från den bakre regionen.

Som sagt. I efterhand något att skratta åt!
Förlorade bilden en del av sin tjusning nu, eller fick den en helt annan innebörd? :o)