Det tar nästan emot att erkänna det. Men jag har registrerat mig på Facebook igen.
Under vår resa fick jag ofta frågan om jag hade Facebook, och nu måste jag bara sälla mig till mängden och inse att det kanske är ett bra sätt att hålla kontakten med goingarna "over there"!
Nej, jag gillar inte Facebook, men "for a grater cause" som det heter va?
Jag tycker FB är rörigt! Varför ska man se vad vännerna skriver/gör till sina vänner? Det har ju inget med mig att göra, och intresserar mig inte heller! Kan man ta bort den funktionen? Visst måtte det väl finnas smidigare och bättre communitys? Men tyvärr är det ju FB som de flesta verkar ha...

Hur som helst, min blogg var på tapeten ganska ofta där borta, men då svenska inte är det språk som många amerikanare behärskar, så kändes det ytterligare motiverat med FB.
Många ville se vårt hus, bilderna från resan osv, så då kan jag ju lägga ut dom där istället, samlat på en plats. Får se om jag hinner greja med det ikväll.

Apropå bröllopsbilderna där vissa blev så kassa i kvalitén på blogg.se, så finular jag på om det kanske beror på att de filerna var så pass stora och "för bra". blogg.se komprimerar ju ned dom till ett utrymmesmässigt mindre format, vilket kanske orsakar den dåliga resultatet. Ungefär som att knyckla ihop ett A4 till A5 blir ju inte lika illa som om det vore ett A3 till A5 om det går att göra en sådan jämförelse. Så går i varje fall mina amatörmässiga tankebanor, då jag ser andra av mina inlagda egenhändigt fotade bilder i bättre kvalité på bloggen, än Tanias.

Förresten så fick vi ett mail innan avresan till Hawaii från henne. Hon frågade om hon kunde få använda några av bilderna på oss till sin hemsida! Vi svarade naturligtvis ja, men hon hade visst mycket på programmet, så det blir inte förrän under/efter sommaren. Kul i vilket fall om det nu blir så!


Kan tillägga att jag bara är SÅ glad att jag följde impulsen att köpa andra silverskor! Och SÅ glad att min Oo förstod och lät mig göra det! På grund av släpet, fotandet på stranden, branta backar och dansande, så hade de första silvermonstren bländat alla inom tio meters avstånd. Inte hade det sett lika fint eller passande ut heller som det till slut blev! I-landspetitesser javisst!

Jag kan klicka runt bland våra bröllopsfoton och slås av tanken: Shit, vi är nu faktiskt gifta. Vi har gift oss! Hur häftigt är inte det? Grymt häftigt tycker då jag! Jag fick den insikten där vi stod framför prästen. Min älskade storasyster skrev det i sitt brev som fördärvade min sminkning under bröllopsmiddagen. Läste om hennes brev igår och rördes till tårar igen. Jag, lillasystern som liksom ska vara "efter" har ju faktiskt gift sig! Jag är faktiskt böjd att hålla med henne om att det är stort! Och just den insikten som nu kommer mer och mer, väcker en liten känsla av sorg över att hon inte kunde vara med. Hon är ju faktiskt den enda familj jag har kvar, men med lillpojke nummer två beräknad i de dagarna (blev ju första maj!), är en tolvtimmars flygresa inte ett alternativ! Ibland blir ödet lite sådant, men de kommer till vår fest den 27:e.
Och tar jag ett steg tillbaka och försöker se lite nyktert på det hela, så är det ju faktiskt bara ett bröllop! Sådana som sker överallt hela tiden, flera gånger för en del personer dessutom! Ack vilken skillnad det blir så fort man råkar vara en del av spektaklet själv! :o)