Jag vet inte varför jag har en förmåga att fastna i bloggar och artiklar om elände. Kanske för att jag behöver bibehålla perspektiv på min tillvaro? Påminna mig själv om hur bra jag har det? Hur mina "problem" är rent ut sagt löjliga ur dessa människors synvinkel? Så löjliga att jag själv nästan skäms för att beklaga mig över dom!
Dock finns det faktiskt en gräns för hur mycket sådant elände jag orkar engagera mig i.
Vimmelmamman följar jag troget, men kikar emellanåt också in på Sabinas blogg. Båda handlar om deras kamp mot cancern, samtidigt som de försöker bibehålla det vardagliga livet. Något som kan vara nog så svårt ibland utan cancer! En har försiktigt positiva utsikter, en vet att det bara handlar om att få köpa sig några veckor, eller kanske dagar till.
Det finns som sagt så många sådana bloggar, så många om sjukdom och elände. Jag fastnar inte för alla. Dessa är öppna, nakna och personligt skrivna, som trots all smärta och rädsla strävar efter det positiva.

Jag såg cancerns ansikte i min mamma, men var aldrig engagerad i hennes öde, hennes känslor eller välmående. Men en person jag aldrig träffat, vilkens berättelser får mig att inse hur bra jag har det, de följer jag troget. Gläds när de gläds, och sörjer när det inte går bra.
Jag tror vi alla behöver en dust av verkligheten ibland. Visst är det ok att sjunka ned i självmedlidande emellanåt. Men det får vara måtta på hur länge vi blir kvar där nere! Jag har det så dj-a bra!