...kommer den kvinna som ska intervjuas för mitt jobb! Maria, Christoffer och Helena ska träffa henne. Oops, där kom dom! Rackarns, hon såg ju trevlig ut!
Well, well. Jag står här och lyssnar lite på låtarna som kommer på nästa Combatrelease. Utan koreografin kan låtarna bli lite tråkiga. Av någon anledning blir de oftast häftigare när man vet vilka rörelser man ska ha till!
Har dock läst att det inte blir några jump-kicks, inga evasive side-kicks eller jump-knees. De sista gör dock absolut ingenting ifall de inte är med. Örk.

Infernals "I won't be crying" är riktigt bra som styrkelåt! Och en upphottad gammal goding är första delen i uppvärmningen: "The one and only"!
 
Har funderat lite på varför jag inte känt det där trängande behovet av "tömningar" längre. Kanske är det så att jag nu fått ösa ur mig det värsta? Det var ju en helt ny, svårbeskrivbar men nästintill tvångsmässig känsla att skriva, som inte försvann förrän jag fått göra just det.
Mina tankar cirkulerar nu ganska allmänt om bakgrunden, om mina föräldrar och varför det blev som det blev? Vi får se om jag tar upp och spinner vidare på den tråden någon dag. Får nästan döpa om "Tömningarna" till "Funderingar" eller något sådant då.
När det nu gått ett tag sedan mina tömningar, så känner jag itne att jag ångrar dom eller något sådant. Snarare känns det ganska skönt. Det var en sak att lägga korten på borden inför mig själv, en annan att lägga ut dom här. Faktiskt. Alla skeletten ute ur garderoben liksom. Ingen skam. Ingen ånger. Bara en form av lättnad.
Kanske skulle släktingar tycka och tänka en hel del. Att jag blottar, att jag smutskastar, att jag gräver i sådant som ingen mår bättre av att känna till. Man kan ta hänsyn till andra i oändlighet, och den som förlorar på det är du själv i längden.
Tycker egentligen inte att det är någon familjesituation som sticker ut mer än någon annan. De förekommer överallt, mer än någon tror eller vill erkänna. Varför är det så? Är vi så stolta och måna om den fina fasaden? Varför är det så viktigt att visa fram den perfekta familjen, hemmet och livet i allmänhet?

För någonstans i alla människor finns den själviska delen som i hemlighet gottar sig åt andras olycka. Som mår bättre av att se och höra att andra har de sämre. Är det något att fördöma? Är det inte ganska naturligt egentligen? Så varför inte sluta spela dessa spel och våga tala mera om eländet så vi kan hjälpa varandra att må bättre? För det är inte riktigt ok, inte riktigt accepterat i vårat superpresterande samhälle. Att erkänna att man inte uppfyller kraven på perfektion är att erkänna att man misslyckats. Och vem vill väl erkänna sig misslyckad? Ändå gör så många det, om och om igen. I det dolda. Superba hycklare som sedan frossar i andras misslyckanden. De som faktiskt vågar tala högt om dom.
Frågan är egentligen vilka som mår bäst?
Sedan kommer då frågan var gränsen går i fråga om att tala högt, eller att gräva ned sig i det. Frottera sig, leva på andras medlidande, en oförmåga att släppa taget och gå vidare. Att vältra sig i sitt eget elände och inte missa en chans att dela med sig av det, bli bitter och självisk. Som min mor. Jo, det finns nog lite att analysera där.

Men inte idag. Inte ikväll. Nu ser jag fram emot två trudelutter av fisken och en helg med lugn och ro. Hur lyxigt är inte det?