Godmorgon! Vad mycket trevligare det är när man möts av solstrålar på morgonkvisten! En liten vybild med min smutsiga Guling i förgrunden. Medan jag fotade hann jag registrera all fågelsång omkring mig. Mysigt! Solen som letade sig ned mellan träden, inte allt för kallt, fågelsång. Mysig start på dagen helt enkelt!
Den nedre är tagen en meter från ytterdörren ned mot vår lilla tjärn. Den skymtar mellan träden, och jag vill någon dag ta tag och röja lite i undervegetationen så som grannen gjort för att öppna upp.

Eftersom vi fortfarande saknar soffa, blåste vi upp vår andra dubbelluftmadrass till Elin och Andreas besök i lördags. Den verkar som riktigt bekvämt alternativ till de två enda sittalternativ vi har att erbjuda förutom köksstolar. Sedan dess har vi inte idats tömma och plocka undan den, varpå vi låg i den framför CSI NY igår. Medan vi låg där kom en ambulans körandes upp till grannen. Den granne vilkas hus skymtar bakom mig, dvs de längst in på vår gata. Våra panoramafönster täcker ju inte bara halva väggen som ses på den övre bilden, utan även runt knuten mot denna granne till. Så vi kunde se ganska bra vad som hände.
Människan är ju skamligt nyfiken av sig, och väl medvetna om hur väl vi kunde ses från den mörka utsidan in det upplysta vardagsrummet, försökte vi göra oss så platta som möjligt i madrassen, samtidigt som vi kikade åt deras håll. Fult va!? Men man kan ju inte låta bli! Vad är det som hänt? Är det något allvarligt? Är det någon av barnen? (De har två pojkar)
Ambulanspersonalen verkade dock inte ha så bråttom när de bara tog sina väskor och gick in. En kort stund senare hjälptes frun ned för trapporna och in i ambulansen. Vi låg där och funderade på om vi inte skulle gå över och erbjuda vår hjälp? Maken kunde ju inte följa med ambulansen för barnens skull. Skulle vi erbjuda barnvakt? Barn som antagligen låg och sov, och skulle få stora skräcken om de vaknade och såg två främlingar i huset? Men kanske det inte var så allvarligt, något som hänt förr, och maken helt enkelt inte kunde skjutsa in henne själv pga barnen?
Varför är man så rädd för att erbjuda hjälp? Rädd för att uppfattas som att man lägger näsan i blöt? Istället tar den enkla vägen och intalar sig att det nog inte är så illa, eller att de säkert har andra i närheten som de faktiskt känner som kan finnas till hands? Är det typiskt svenskt? Den svenska mentaliteten att inte våga ta för sig? Hålla sig på sin kant? 

Jag kände mig i varje fall som en idiot där jag låg och tryckte. Lika oförmögen att titta bort som att erbjuda min hjälp! Jag kände mig som den typiska skvallerkärringen som kikar bakom gardinen eller över grannhäcken, ivrig att hålla koll på minsta händelse! Och den känslan lämnar en bitter eftersmak!

Inga större problem att stiga upp denna morgon, men efter Angeredsbron slog tröttheten till igen. Jag hoppas på många ärenden som kan hålla mig sysselsatt och alert. Men än så länge känns det riktigt segt! Måste finslipa koreografin idag inför releasen imorgon. Det blev ju inget alls framför dvd:n igår som jag tänkt.