Fick precis ett samtal från Smådjursakuten gällande Majas blodprov som hon lämnade i samband med behandlingen av hennes sår förra veckan.
Alla hennes värden var fina, så hon är en frisk gammal dam! Det kändes riktigt skönt att höra. Vi tog av henne kragen igår, då såret inte är svullet, utan torrt och fint, och hon visar inga tecken på besvär. Jag tror hon blev ganska lättad över att bli av med den, trots att det fungerade så pass bra ändå.

När jag flyttade till Umeå hösten 1995, och i brist på studentrum slog ihop påsarna med en klasskompis i en tvåa på Tomtebo, fick jag upp ögonen för lapparna om önskade fodervärdar. Med tanke på min ovissa framtid tyckte jag att fodervärd var perfekt för en kattälskare som mig, och anmälde mig. Jag kom i kontakt med Rune och Margot, ett underbart äldre par som ägnade hela sin tid åt att rädda och ta hand om katter. De hade en liten kattjej på cirka ett år som lämnats in pga allergi. Kunde jag tänka mig att ta hand om henne tills de hittade ett nytt hem?
Jag minns så väl den dagen när Rune kom med kattboxen. Det var första gången jag såg en sköldpaddsfärgad katt, och hur jag spontant tyckte att hon var ful med den oregelbundna teckningen och alla färger! Det varade ungefär tre sekunder. Skyggt tassade hon omkring på katters lågprofilaktiga sätt, gömde sig under sängen och bord, men ganska snart var hon hemmastadd och bortskämd av mig och min lägenhetskompis Niklas!

Jag vet inte om det blev uttalat att jag skulle behålla henne. Det var liksom så självklart! Aldrig skulle jag kunna lämna ifrån mig henne! När jag flyttade till min lilla etta i centrala Umeå, och började jobba hela nätterna, började hon sova hos mig under täcket. Jag jobbade 12-timmarspass, kom hem och sov, och drog iväg igen, så stackars Maja fick sitta mycket ensam, och ville väl ta vara på tiden jag väl var hemma. Usch vad synd det var om henne när jag nu tänker efter!
Mina lediga dagar tog jag ut henne i solen på innergården, och hon var så präglad på mig att hon aldrig försökte springa iväg, utan följde mig överallt.
Detta höll i sig sedan jag träffat Thomas, vi flyttat till tvåan på Ålidhöjd och skaffade en kompis, Fia 1998. Vi kunde gå ut och gå med dom i sele, och Fia försökte smita ut eller rymma hela tiden, medan man kunde låta Maja gå med kopplet släpande. Hon höll sig alltid i närheten.
Nästan 14 år har jag haft henne hos mig, 14 år! Och många fler kan det bli om ingenting händer. Jag gråter när jag tänker på den dag hon inte kommer att finnas kvar, och gråter när jag tänker på den dag jag trodde hon försvunnit. Jag hade aldrig förlåtit mig själv! Varför skulle jag nu börja tänka på det? Nu trillar ju tårarna, bäst att avsluta detta inlägg nu!