Orkanen Dean? Pah!

Från förtvivlan till raseri, till likgiltighet och senare sorg. Okej, kalla det i-landsproblem, eller inte lika illa som att förlora sin man när dottern är några veckor inte hunnit packa upp i nya huset, men det är ändå mina problem.
Raseriet övergick i likgiltighet, där jag inte orkade känna eller bry mig längre. Vi käkade middag ihop, jag släppte ut Maja, och glömde henne! Kom på på väg till jobbet nästa dag, men intalade mig att hon nog klarade sig, hon hittade ju till baksidan, där det är mer skyddat och dynor att ligga på.
Hade biologitenta klockan sex, så skyndade mig hem och väntade mig en förebrående men ändå glad Maja vid dörren. Men inte! Letade, ropade och letade i vidare och vidare cirklar. Inte det också! Hon har aldrig varit ute så länge förut, är skygg och ny i området. Det blev för mycket att våga tänka på att min trognaste vän sedan tolv år kunde vara borta. Med tårarna rinnande tryckte jag ut lappar med hennes foto, tryckte tillbaka känslorna och delade ut, satte upp och frågade de jag mötte. Händelserna med Johan känns nästan obetydliga. Jag har haft honom mindre än ett år, Maja troget i över tolv!
Johan messar att han ska och bada med Andreas innan de ska kolla på fotboll hos honom. "Trevligt för honom att han verkar så oberörd av senaste dagarna", tänker jag bittert. Han ringer och frågar om jag hittat henne, och jag bryter ihop igen där jag är ute och letar. Jag orkar inte vara kort och likgiltig mot honom, utan låter mig tröstas och få hjälp att leta. Tentan är bara att glömma, jag är ute till sju. Det är mycket rörelse i området av alla som kommit hem från sina arbeten och är ute i solen. Gräsklippare, mopeder, skrikande barn. Maja skulle aldrig våga sig fram, och risken att hon slunkit in i någons hem eller förråd är överhängande.
Mina självförebråelser känner ingen gräns, det är mitt fel att hon är borta! Scenarion spelas upp, hur hon sitter och väntar och krafsar som hon brukar göra. Går fram och tillbaka mellan fram- och baksidan. Trycker hela natten på baksidan, ger upp och letar sig bort under dagen, kanske mot Stenungsund, gamla hemmet som en del katter gör? Jag tror jag aldrig ska se henne mera. Hur ska jag kunna gå till jobbet nästa dag om hon inte är tillbaka? Jag lämnar dörrarna på vid gavel medan jag är ute, ifall hon skulle komma tillbaka medan jag är borta. Fia verkar förstå och sitter mest i hallen medan jag är ute.
Johan följer mig till affären för att sätta upp lapp där. Då ringer en man från området och säger sig ha sett henne. Vi tvärvänder, Johan kollar i huset medan jag nästan hysteriskt springer runt och ropar där han sett henne. Johan ropar inifrån huset att hon är där, jag släpper allt och rusar in. Börjar gråta hysteriskt av lättnad då jag ser henne vid matskålarna. Hon är tydligt sur på mig, men vad gör det? Hon är tillbaka!
Händelsen har fört mig lite tillbaka till Johan. Jag orkar inte vara sur, besviken, arg, ledsen osv längre. Visst kommer det att ta tid för mig att lita på honom igen. Lång tid. Men nu skönjar vi ett hopp i alla fall.

Gör jag rätt?

Kommentarer
Postat av: Elin

Hej Linda! Vad skönt att Maja kom tillbaka, förstår att du blev både ledsen och orolig! Om du gör rätt ang. Johan kan bara du känna av, och veta vad du tycker! Kommer ju ta lång tid att återfå förtoendet, men jag hoppas att ni kan lösa det!!! Kramar

2007-08-23 @ 19:04:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0