Föga förvånande?

Tror det finns visst underlag för diskussioner här. Vet inte om jag vågar mig in i den debatten, barnlös som jag är! Men Aftonbladets mycket statisktiskt och rättvisa (obs, ironi)! "undersökning" var lite småkul. Varför hade de inte uppdelat som de kan ha ibland? Och så formulerat om frågan litegrann: "Blir man lyckligare av att få barn?"  "Förälder, rösta här" och "Icke förälder, rösta här"! Det hade varit intressant! Fast de icke föräldrarna har ju inte en susning om vad de talar om, och förlorar därmed sin rätt att rösta...
Och varför har de inte med "Nej, olyckligare" som alternativ? Tänk på alla de stackars män som ofrivilligt blivit föräldrar? Okej, de kan kanske skylla sig själva för att inte skyddat sig för att vara säkra på att slippa barn, men de facto de som till exempel lurats av sina älskade flickvänner? De som känner att de faktiskt inte ville ha barn? Eller barn som blivit till under traumatiska förhållanden, och abort inte är tillåtet? Våldtäkt och incest, där barnet blir en ständig påminnelse om det fruktansvärda de utsatts för?

Nej, jag tycker det är så fel att det tas för givet att barn ska vara sådan "välsignelse". För det är det faktiskt inte för alla. Det är bara så fult att erkänna något sådant, att inte ens Aftonbladet vågar ta upp det som alternativ.

jag ser det som så att jag har ingen som hellst aning om jag blivit "lyckligare" just för att jag skaffat barn för kanske jag t o m hade varit lyckligare utan barn vem vet-svårt o ta reda på nu....ingen aning alltså...livet levs medan man gör det det som händer på vägen det händer-ibland är man lycklig ibland inte-antar det är så även för de som inte har barn.



Hehe....du blev nog inte ett dugg klokare på mitt inlägg är jag rädd.



ha det gott//Marita

Ja, det är ju en rätt knäpp fråga för många gånger går det ju inte att svara på! Det är nog mycket upp till en själv också hur lycklig man blir, och det är ju oavsett barn eller inte. Som du skriver, att livet levs och det som händer på vägen, det händer! :o)

Jag är såå lycklig över att jag är mamma.Kunde inte ens lämna dem på dagis. Startade företag hemma. Jag är ingen kycklingmamma. Dottern stack o jobbade i Egypten 18 år gammal. På hejjad av mig. För mig är det viktigt att inte ge ångest. Har upplevt det själv. Varje dag skall var så bra det går. Har ju tagit hand om en flicka från ett barnhem. Ja flera av hennes kompisar med. Sen växte min bror 12 år yngre upp hos mig. Men det är viktigt att vi alla är fria att tänka tycka och känna vad vi vill. Men vill man inte ha barn är det tufft att stå för det. Det finns ju plats för alla..

Är det inte ganska fel att det ska vara tufft att stå för att man inte vill skaffa barn? Varför är det sådan självklarhet att man ska ha barn? Vi har varit inne på det förut efter ett annat inlägg jag haft, att ingen frågar "Varför då?" när någon beslutat att skaffa barn, men däremot när någon säger att de INTE tänker göra det. Då blir det stora frågetecken och ifrågasättanden. Är det inte ganska konstigt? Som att man vore mindre värd, onormal eller något för att man inte vill sätta fler barn till världen?