Först och främst ber jag om ursäkt för mitt hemska språk i föregående inlägg. De som känner mig vet att jag inte är en person som svär, men jag vill inte heller gå in i efterhand och redigera bort dom, då själva inläggens "aktualitet" liksom tappar sin poäng då. Jag var skitarg då, och blir arg när jag tänker på det igen, men det är ju så meningslöst.

Det är tidig eftermiddag, och mina känslor har verkligen fått sig en berg och dalbana hittills! Både jag och Gulingen var så arga, att vi avverkade Torslanda - Stenungsund på nolltid. Vi var ett gult streck på E6:an. En blixt i horisontalled!


Utgårds baracker (paviljonger, försöker andra säga), var sig lika, och det kändes väldigt främmande att vandra över skolgården, nästan som att vandra tillbaka i tiden. Goa Margreth och Oscar var i lärarrummet. Jag var ju bara en lilleputt bredvid den högvuxne Oscar! Utanför deras hemklassrum hade några börjat samlas, och tårarna överväldigade mig över att få träffa alla igen! De var så fina, så vuxna! Hår var klippta, frisyrer annorlunda, tandställningar borta, pojkarna hade skjutit i höjden, och anletsdragen mognat. Minnena sköljde över mig, och det var så roligt att se alla igen!


Willekillen! Man kan inte munhuggas med alla elever på den nivå jag kunde med honom. Han och hans syster Mim som gick ut förra året, goa värre! Adam, konstnären som hellre ritade Manga än lämnade in mina matteläxor, arkitektyrket passar dig perfekt!



Här har man låtit dom plågas i många timmar! Allting var sig likt! Johanna, min bråkiga, goa Johanna, jag visste du skulle fixa det! Jag må ha svårt att umgås med tjejer, eller folk över huvudtaget, men mina elever ville jag prata med, tyckte om att tillbringa tid med dom, och vara den knasiga Linda som försökte lära ut ekvationer och fysikens regler med gubbar och katter på tavlan.
Men mina konstverk var ju ingenting motför Ellens i vår mentorsbok! Fast matteboken var inte så dum heller! :o)

Tobbe, Jonte, Kasper, och nåt konstigt nere i hörnet. Klara, Robin och Rebecca, se vad fina de är! Jag kunde se Robin rakt i ögonen när jag slutade. Nu ser jag verkligen ut som en liten fröken intill honom! Känner mig gammal helt plötsligt! Klara, jag ser fram emot att se din fotoblogg, och Rebecca, din namteckning behövs inte på trosorna jag fick för att minnas dig! ;o)


Oscar, Martin, och nåt på kanten. Din orkidé blommar som nåt jag aldrig sett förut! Kapprummet, nu har ni fått era betyg och stormat ut därifrån! Klara och Carro, en söderut och en norrut för vidare studier. Kommer gå finfint!

Johanna gånger två. Starka, vackra tjejer som kan gå hur långt de vill! Framtiden är deras!

Vad jag ser liten ut!

Fick höra att en gammal elev nu tagit studenten, en kille jag hade många extratimmar i matte efter skoltid. Som han kämpade och slet, vilka underbara nyheter att han nu slutfört den linje han kämpade så för!

Jag fick veta att min efterträdare och idrottsläraren blev förälskade, och imorgon ska köpa hus tillsammans! Inte bara ont att jag försvann alltså! Jag följde med upp till den formella avslutningen i gymnastiksalen. Fick heja på flera lärare, och känna vemodet när eleverna gjorde sina avslutningsnummer. Det är en speciell värld, skolvärlden. Det är mycket känslor, ofrånkomligt att känna engagemang, sakna det som var, den jag var.
Det var underbart roligt att träffa "min" klass igen, minnas hur roligt jag hade med dom, få mig att längta tillbaka till klassrummet och undervisningen. Men om jag en dag skulle komma tillbaka vid katedern, så är det ju inte dom jag har framför mig. Jag vet inte varför just denna klass gjort sådant intryck på mig. De var som de flesta klasser jag haft. Problem med utanförskap, intriger, trötthet, privata problem, betygsstress och så vidare.
Kanske var det mitt egna känslomässigt turbulenta sista år där på det privata planet, som gjorde att jag engagerade mig extra på arbetet, på mina elever?
Eller nej, det var nog något speciellt hos just dessa tonåringar! :o)

 

Stenungskolans avgångsklass 9A 2009. Tack för den tid jag fick med er och lycka till i framtiden!

Kram Linda