Morgonens deltagare var så taggade att vi körde de två kurserna i ett under förmiddagen. Nästa vecka kör vi resten. Imorgon ska jag köra flyttkursen via telefon med några Malaysier! Det blir intressant!

Oo ringde och meddelade att jag måste in till mäklarfirman m2 för att skriva på ett papper. Försäljningen av Kondi gick ju igenom efter att vi gift oss, så i egenskap av äkta hälft måste jag godkänna försäljningen! :o) Passar ju bra att tråckla sig in i stan när jag ändå har tid att slå ihjäl innan jag ska hämta Anna.

Postade förresten ansökan om efternamnsbyte igår. Måste komma ihåg att betala avgiften på 1500 spänn som behövs innan de ens ska börja kika på det. Blir spännande att se om något av våra förslag går igenom!
Oo ska shoppa mera beslag till garderoben, och om jag hinner ska jag se om jag hittar något mer till badrummet. Vill gärna ha någon växt, men i ett fönsterlöst litet badrum begränsas utbudet! Plast verkar vara enda alternativet.

Min nya återregistrering på Facebook, som jag fortfarande tycker är lika rörigt som första gången jag var där, har faktiskt en rolig fördel. Det har ramlat in påhälsningar från gamla elever! Linn från min första klass som jag var klassföreståndare samt mentor för! Hon befinner sig i Australien! Andra elever som det kändes så nyligen jag släppte, har tagit studenten!
Emellanåt tänker jag tillbaka på mina gamla elever, undrar hur det gick för dom, om de mår bra, vad de nu gör och så vidare. Och så är det så roligt att se hur de ser ut! Jag kanske borde lägga in bilder från då de gick i sjuan? :o)

I mitt föregående inlägg har jag en bild från arbetsrummet (lägger in den igen). På väggen hänger en tavla jag fick av Kristofer, en som han målat själv. I soffan ligger kudden Tim sydde, och i bokhyllan brosch, kort och andra små saker jag fått av elever under de relativt få år jag jobbade. Små saker, som för mig betyder väldigt mycket!

Men minnena är inte alltid positiva. Många gånger undrar jag hur jag egentligen var som lärare. Var jag rättvis? Kände sig någon illa behandlad? Orättvist behandlad? Sade jag något på fel sätt någon gång? Ibland kunde känslorna ta överhanden om jag blev tillräckligt arg eller besviken. Hur påverkade det dom? Jag vet, man är inte mer än människa, men det är sådan känslig ålder för ungdomarna, och en till synes enkel kommentar, kan tolkas väldigt galet.
Framför allt tror jag många kände sig svikna. Besvikna för att jag inte hjälpte dom tillräckligt, inte gav dom tillräckligt med tid, inte lyssnade, inte förstod. Det där läget där man faktiskt har begränsad förmåga att räcka till, vilket jag inte kunde acceptera. Jag kanske gjorde ett bra jobb emellanåt. Men det var inte tillräckligt. Och när det handlar om människor, ungdomar i en så viktig tid, så kunde jag inte acceptera känslan av att inte räcka till, inte göra ett tillräckligt bra jobb. Visst, tillräckligt av vad jag klarade av och förmådde, men ändå inte tillräckligt för mig.
Mycket tillräckligt nu... och jag har ältat det där tillräckligt många gånger nu!