Jag såg betydligt piggare ut igår efter combatpasset (bilden), än vad jag antagligen gör just  nu! Strax innan 06 väckte Oo mig för skjuts till busshållplatsen. Jaja, det är ju rena sovmorgonen för en småbarnsförälder, så jag har knappt rätt att öppna munnen i den frågan. Men nu har jag inga småbarn, så mina klagomål blir ur mitt perspektiv, ok?
Degade framför morgonnyheterna: Flygplatskraschen, lokala småpolitiker som framförde sina argumet för en plats i EU-parlamentet, kyligare väder osv innan jag pallrade mig iväg och alltså är på plats den tid jag nästan alltid var första halvåret.
I mitt sömndruckna tillstånd glömde jag mobilen hemma. Skönt på ett sätt att slippa känna den pressen att alltid vara tillgänglig.

Fick en bild på vägen hit, och den smörblommeäng jag nämnde igår. Jag får nästan lust att bara vandra ut bland blommorna och plocka en bukett!

Passet igår gick faktiskt bra, och det kändes rätt ok. Inte riktigt hundra beträffande "känslan" i kroppen, men jag får se imorgon då jag ska köra hela balunsen själv. Kom ihåg kameran till måndagens pass, men glömde den till vårt eget! Ett tecken på hur stissig jag var innan. Hann bli råstressad av rusningstrafiken som sniglade sig fram från Astrapåfarten, och gjorde den där jag inte gillar, dvs körde om i ytterfilen som går in i den huvudsakliga.
Men hann skita och finna fokus igen innan vi körde igång. Ylva hade fixat jättemycket, med ballonger, tårtor med ljus och dricka! Jag tog tre bitar...

Efteråt tog jag god tid på mig eftersom jag skulle hämta Oo i stan. Tog en snabbsväng till Wettergrens efter roliga böcker, men med tanke på att jag dök upp fem minuter innan stängning, hann jag inte kika särskilt mycket.
Drog istället till Ikea, där jag inhandlade två korgar att ha i rumsavdelaren, skärbräda med behandlingsolja, samt en sådan där djup stekpanna som vi letat. Satt sedan och filosoferade en stund på parkeringen, ringde systeryster (som lät rätt sliten, ensam som hon var med två småbarn), innan jag tuffade in mot stan.
Det visade sig att de inte var på Gothia, utan på Avenyn, men vi kom hem till House, där Oo somnade knappt halvvägs.

Innan dess hann vi öppna Jennys paket. Jättefint handgjort glashjärta från lokal förmåga i Piteå! Tusen tack! 

Efter Hells kitchen ägnade jag mig åt självrannsakan. Inte nödvändigtvis den egoistiska varianten, där man vänder skuld och irritationen från sig, utan tvärtom. Självrannsakan sedd från andras perspektiv. Inte så lätt kanske alla gånger, men nog nyttigt att göra emellanåt.
Anledningen till denna upplyftande tankeverkamhet vid en tidpunkt som knappats var lämplig, med tanke på uppstigning i ottan, var inte planerad. Men anledningen var nog Oos festande mitt i veckan. Jag kan tro att jag är hur välförberedd eller överseende som helst, men blir lika besviken varje gång ändå. Obönhörligt vänder jag taggarna utåt och blir lättirriterad och kort i tonen. Oo kan vara glad och snäll, men när han inte kan tala rent utan sluddret smyger sig in, så protesterar allting inom mig!
Det är så orättvist, och han kan med rätta bli sur på mig för att jag fräser av honom, vilket jag gjorde igår. Samtidigt som en annan del av mig tycker ha min fulla rätt att snäsa när han gjort mig så besviken. Visst är jag orättvis!? Han kan ju inte rå för, eller ska drabbas av mina spöken! Jag älskar ju honom, hela honom, och en del av honom tycker om att dricka öl/drinkar och tjöta med kompisar. Det är ju inte så att det händer ofta, vilket jag intalar mig när det väl är dags. Han måste ju få leva sitt liv och göra det han tycker om någon gång. Men ändå beter jag mig som jag gör! Sett ur ett annat perspektiv än mitt eget: Hur kan det tolkas annorlunda, än att jag bara tänker på mig själv, mina behov och känslor?

Nej, lite självrannsakan emellanåt är nog nyttigt! Jag ska försöka beskriva det rent själviska perspektivet: Jag försöker förstå varför. Varför är det så viktigt att få dricka starköl, eller någon alkohol överhuvudtaget? Kan man inte tjöta och ha trevligt med polarna i stan ändå? Är det värt att böka med bussar och skjuts, men framför allt, bli berusad trots att det sårar mig?

Tillbaka till det objektiva perspektivet: Varför tar jag det personligt? Det handlar inte om mig, utan om att min Oo är som de flesta andra. Han missbrukar inte. Han blir inte redlös, otrevlig, aggresiv eller självömkande. Han blir glad, sorglös och ännu mera utåtriktad. Han blir jättego mot mig och sin omgivning. Jag vänder taggarna utåt, tar hans berusning som ett personligt påhopp och blir ledsen. Hur rättfärdigat är det på en skala från ett till tio? Ungefär någonstans vid absoluta nollpunkten!
Ungefär här någonstans i mina tankar igår, började jag undra om jag kanske skulle söka professionell hjälp. Betala en främling för att få bort mina hjärnspöken och kanske kunna bete mig som folk!
Mina tömningar här fick fram skeletten ur garderoben, katalysatorn till min formade personlighet. Men det räcker inte för att få bort den prägling som resulterat i detta själviska och orättvisa beteende. För det gäller ju bara mina närstående. Andra får fyllehunda bäst de vill.

Skulle man kunna beteckna min antipati mot berusning som en fobi? Kanske är metoden att helt enkelt utsättas för en berusad Oo tills jag lär mig hantera det? Hm...?