Min vän Anna köpte en bok när hon var här nere, och den lilla kik jag fick var skoj och rätt på. Minns inte vad den hette, men handlingen var en curlande mamma som nu ifrågasatte den roll hon hamnat i.
Jag och Oo pratade lite om det där, hur olika tankesätt vi kvinnor och män verkar ha. Generellt sett javisst, och vi drar allihopa över den berömda kammen. Men hur lätt och vanligt det verkar vara med missförstånd, trätanden och suranden bara för att vi egentligen bara är funtade på olika sätt.

Vi kom fram till att kvinnor har en förmåga att tänka både ett och två (och gärna fler) steg framåt, medan männen inte tänker på mer än det de just håller på med.
Vi har bättre koll på vad som behöver göras, vad olika händelser medför i praktiska åtaganden, och vad de i sin tur kräver för planering och tillhörande åtaganden.
Dessutom vill vi gärna ha det gjort på vårt sätt dessutom.

Vi kan störa oss på disk som lämnas på bänken, kläder som slängs och tandkrämsklattar i handfatet. Vi biter ihop och hoppas, nej, förväntar oss att killen också ska se detta och ta itu med det, eftersom du själv redan gjort det de tidigare fem gångerna.
När killen sedan inte gör det (eftersom han vet att du gör det ändå till slut), så just det, gör vi det, och för varje gång blir vi surare och allt mer irriterade.
Killen frågar vad det är:
"-Inget!" Blir det vanliga svaret, oftast i ganska kort ton (korkade karl som inte fattar!).

Efter detta upprepats ett antal gånger, exploderar vi, ofta för något helt annat, och så är osämjan ett faktum, där karln många gånger är helt oförstående till gallan de får över sig.
"-Det är ju bara du säger till!"

Men hur roligt är det att säga till? Vi ska ju inte behöva säga till! Det ska vara solklart för även den andre vuxne människan i hemmet vad som behöver göras! Vem vill vara en tjatkärring? Hur kul är det att säga till, och så få en tung suck tillbaka? Eller ett "-Jag ska", alternativt "-Sen". Eller alternativt, "-Jag ska/Sen", men ingenting annat händer än att han surar resten av kvällen. (Tjatkärring!) Ännu ett alternativ: Han gör det man ber, men surar hela tiden, och om det vill sig illa, resten av kvällen/dagen. Lägg till attityden att de nu minsann gjort sitt för hela kommande veckan.

Hör här nu: Vi ska inte ta det personligt! De grymtar och gnäller, för hur kul är det de facto att plocka undan efter sig? Se till att göra de tråkiga vardagsbestyren? De gnäller för att det är tråkigt, inte för att vi är tjatkärringar. De vet att det måste göras, men att de för den delen inte behöver gilla det.

Hallå? Vem gillar det!? Är det ok att vara surgubbe och låta det gå ut över husfriden för det?
Han blir sur för att han måste göra det uppenbara. Hon blir sur för att han surar. Båda surar, och kvällen är förstörd.
Hon surar för att han inte har ögon i skallen, han undrar vad hon är så sur för, och hon blir ännu surare för att han inte fattar, när det är så uppenbart. Han blir också sur, det oförstående, sårade sureriet, varpå hon blir ännu mer sur för att han så omotiverat blir sur. Båda surar och kvällen är förstörd. 
Lägg till det faktum att hon tar åt sig, känner sig som en elak gnällkärring som bara förstör stämningen och ställer krav.

Hon biter hellre ihop, gör sakerna själv istället för att få en sur gubbe, känna sig som tjatmoster och få en tråkig kväll, dock medveten om att hon gräver sin egen grop.
"You're a woman, you can keep it inside forever!"  Jag och Oo brast i skratt när Marge sade det till Lisa i Simpsonfilmen vi hamnade framför igår. Klockrent med tanke på det vi talat om tidigare under helgen!

Oo upprepade ett flertal gånger: "Vi är vuxna barn!" De behöver bli tillsagda vad de ska göra, vad som behöver göras och när det ska göras.
"-Vi ska hålla reda på oss själva och barnen, ska man behöva hålla reda på pappan också!?" (Jag, uppgivet)
-"Jepps!" (Oo, glatt)
-"Men snacka om att ni gör det enkelt för er, smiter undan ansvaret. Ensamstående pappor klarar det ju." (Jag, vägrar ge upp)
"-Det är klart vi klarar det. Men vi gör det på vårt sätt." (Oo, med en axelryckning)

Om ungarna inte får med sig badkläderna för att pappa inte har koll på badveckorna, så shit happens. Då får ungen se till att ha med dom nästa gång. Det löser sig! Presenten till morgondagens fest? (Ska man ha present?) Vi fixar nåt på macken på vägen dit. Det löser sig!

Men först och främst verkar det som vi måste tala mera klarspråk, och inte förvänta oss att de ska vara tankeläsare. De ser inte det vi ser. De tänker inte som vi tänker. De är vuxna barn!
De är alltså inte dumma. De går att lära. Frågan är egentligen vilka som är dumma här. De som lutar sig bakåt och låter någon annan göra jobbet?
Eller de som utför det.

(Vuxet barn som äter frusen chokladboll)