Det var om möjligt ännu glesare på Gråbovägen denna morgon. kändes lite ovant att köra in mot stan istället för ut till Hisingen.

Väl på plats blir jag insläppt av en städerska. Jag är först, men nu har visst en konsultchef kommit. Jag måste se till att få mig ett passerkort, för jag har ingen lust att bli stående utanför bara för att andra kommer när de nu gör!

Jag har, och är fortfarande rätt skeptisk till Facebook, just för dess krångligheter och jobbiga events, invitationer och grejsmojs som man får hela tiden, samt röriga layout. Det positiva är enkelheten att hålla kontakt, samt återknyta gamla kontakter. Gamla klasskompisar, vänner och pojkvänner! Möttes denna morgon av en friendrequest, men kände varken igen människan eller namnet. Sådana fall brukar jag ignorera, men något bekant var det ändock, så jag chansade lite och godkände så jag fick tillgång till fler bilder. Min förste "riktige" pojkvän från högstadiet! Efternamnet var inte detsamma, därav den stora förvirringen.
 Jag tillhörde inte de där flickorna i skolan som pojkarna svärmade för precis. När andra frågade chans, provhånglade på partyn och skoldiscon, var mina erfarenheter begränsade till rosenskimrande fantasier och röda hjärtan i dagboken.
Peter här blev den som tog min oskuld i kyssandets konst, båda med metall i munnen i form av tandställningar. Hans gjorde det den skulle, medan mina gaddar drog sig tillbaka till sina sneda positioner så fort metallen var väck. Suck!

Ack minnen! Hela tre månader fick jag uppleva hånglandets fröjder innan jag av någon anledning gjorde slut utanför Pitholmsskolans idrottshall, en kväll efter badmintonträningen. Pappa väntade i bilen för att skjutsa oss hem och jag dolde ansiktet i lovikavanten för att jag inte vågade se honom i ögonen. Fy vad hjärtlöst!

Jättego kille som jag önskar allt gott!